En svart dag idag

En svart dag idag. Hoppet är fullständigt ute nu. Jag har ringt sjukhuset och meddelat eländet. Alla man talar med är deltagande och gör vad dom kan för att trösta. Men det finns ingen tröst. Känslan av sorg, ilska, stress och ångestillamående är överväldigande. Igår tog jag den ena känslan efter den andra. Idag känner jag alla på samma gång. Tankarna snurrar. Kommer vi att lyckas igen? Var det för snabbt inpå missfallet? Jag har ju varit ur balans hormonellt sedan dess. Varför kan inte min kropp bara bli som vanligt igen? Tankarna om missfallet bubblar upp till ytan och ilskan blir för mycket att bära. Hade jag bara fått antibiotika i tid så hade jag antagligen inte behövt gå igenom det här. Läkare har nog ett hemligt system där de delar ut guldstjärnor för varje outdelad antibiotikakur. Nu kan vi inget annat än vänta till januari. En evighet. En lång och smärtsam jul. En till jul i tomhetens tecken. En till nyårsafton med nya löften om att barnkampen snart ska ta slut. Löftena blir tunnare och tunnare för varje år.

Hejdå hopp

På den 13e dagen kom det så lite blod också. Inte mycket, bara lite mesigt, men tillräckligt mycket för att helt tappa hoppet. Ingen mensvärk men det betyder ingenting numera. Sedan missfallet har jag inte haft en ordentlig mens utan bara sånt här tjafs, så jag är inte så förvånad. Men jag är dessto mera ledsen.

Vi har börjat kolla upp privata kliniker eftersom vi har förbrukat våra två landstingsförsök nu. Embryot i frysen hinner dom inte föra tillbaka förrän i mars sa dom och jag har inte tålamod att vänta så länge till nästa försök. Tyvärr drabbas vi nu av juluppehåll så jag blir nog tvungen att vänta två cykler. Jag orkar inte vänta så länge heller, men hade det varit upp till mej så hade jag haft tre barn vid det här laget.

Berg o dal bana

Dag 12 idag. De senaste dagarna har varit en emotionell cirkus. Jag fick huvudvärk i fredags som bara blev värre och värre. På fredagkvällen var jag på en middag men var till slut tvungen att skynda därifrån för att jag mådde så dåligt. Natten mellan fredag och lördag låg jag med spyhinken tätt intill med migrän. Huvudvärken släppte inte helt förrän söndag eftermiddag. Jag var helt säker på att det var menshuvudvärken som slog till, fast betydligt hårdare än vanligt. Men sen när inte mensen kom (vilket den brukar göra inom två dagar från huvudvärk) började jag tänka att jag kanske klarar mej. Igår kväll hade hoppet återvänt och jag kände mej lite bättre till mods. I morse kastades jag åter in i ett tillstånd av förtvivlan. Istället för det vanliga ljusvita spåret proggarna brukar ge kom en liten ljusbrun fläck. Nu snurrar huvudet åter i en negativ spiral. Betyder det att jag ska få mens nu? Jag är livrädd för att gå på toaletten och förstår inte hur jag ska orka med den här dagen. Kan jag inte bara få vara gravid istället? Varför ska det vara så svårt??

8 dagar

Idag är det 8 dagar sen jag fick tillbaka vårt lilla embryo. Det är alltså nu det börjar.... oron, hoppet, tvivlet, desperationen, klämandet, inspektionerna i spegeln (och lite varstans passande och mindre passande). Nu är tidsfristen över. Eftersom jag normalt har en kort menscykel kan det bli platt fall ganska snart. Jag har nog inte riktigt vågat tänka den tanken fullt ut, men den kryper sej närmare och närmare... Jag känner inte direkt några symptom och det jag känner skulle mycket väl kunna vara en blandning av proggar och pms. Ibland är jag fullständigt förtvivlad och andra stunder känner jag mej hoppfull. Min enda tröst är att jag faktiskt inte kände av någonting efter en vecka sist heller.

Snart en vecka...

Imorgon är det en vecka sen återföringen. Inga symptom såhär långt. Jag försöker tänka positivt. Jag vet att jag inte hade några symptom vid motsvarande tidpunkt sist heller. Men då gick jag inte och kände efter hela tiden. Jag hade gett upp redan innan. Den här gången är det annorlunda. Jag försöker röra mej som en kärring. Normalt tävlar jag upp för trappor. Nu försöker jag vara så lugn och sansad som det bara går. Ingenting får stressa mej. Inget får störa mej i min lilla bubbla. Jag har fokus på magtrakten och hejar på allt vad jag förmår. Samtidigt undrar jag vilket embryo som vill leva under den pressen. Stackars liten....

Min man är gravid

Den här sidan ska inte handla om mina drömmar men den här drömmen talar sitt klara språk. Jag vaknade på söndagen alldeles kallsvettig. Jag fattade först inte var ångesten kom ifrån. Något sinnesförvirrad kom jag sen ihåg vad jag hade drömt. Han var i v13, alldeles superjobbigt bubblande glad kom han hem från ett UL. Han kunde inte sluta tjata om sin graviditet. Men, sa jag besviket, det var ju JAG som skulle bli gravid! När vi sedan talade med läkarna sa dom att dom hade gjort ett misstag, "sånt händer", "det är försent att göra nånting". Ångesten blev bara värre och värre tills jag äntligen vaknade. Puuuh.

Sedan talade vi om vilken lång resa vi har framför oss. Även om vi skulle ha supertur och lyckas. Hur ska vi orka? Hur ska vi hantera skräcken för missfall? Hur reagerar vi om jag får samma typ av blödning som sist? Vi måste våga. Även om det vore skönt att skjuta över graviditetsoron på min man så som i drömmen, så är det inte det jag vill. Jag kan inget annat än att hoppas och längta så oerhört mycket. Vi måste förbereda oss på katastrofer för att uppnå vår högsta dröm. Jag hoppas bara vi tar oss igenom det här helvetet helskinnade.

Mitt lilla bomullsmoln blir tunnare och tunnare. Jag vill så gärna att det håller hela vägen.... Jag har en ramsa i mitt huvud, "lever, lever inte, lever, lever inte". Har vårt lilla embryo fastnat? Min blödningsnojja gör att jag ibland måste springa till toaletten för att kolla, för proggarna har ju en tendens att rinna.... Varje gång har jag svårt att andas. Proggarna gör också att jag har väldigt kort stubin . Jag har bitit mej i läppen massor av gånger under helgen för att inte säga något jag ångrar.
Jag minns att jag hade samma problem sist. Jag blir galen av ilska för ingenting. Verkligen inte likt mej....

Från ett moln någonstans....

Idag är jag bomull. Har sovit gott och drömt om popcorn. I små behållare. Små livliga embryon som hoppar och studsar och poppar. Än så länge har jag testdagar och röda tanter på avstånd. En tidsfrist. Sen snart ska jag börja oroa mej. Men inte idag.

Illamående av nervositet

Jag sitter vid telefonen och mår illa. Klockan är inte ens 10 ännu. Alla främmande ljud i min närhet får mej att hoppa till. Dom skulle inte kolla förrän efter 10... Dom får bara inte ringa. Jag har inget försvar mot ett sånt besked. Jag försökte tänka ut något jag ska unna mej om dom ringer. Jag vill inte ha nånting annat än ett embryo idag. Ju fler dessto bättre. Jag ska försöka att inte dricka så mycket kaffe, men jag är så nervös att jag redan har hällt i mej en stor kopp utan att tänka mej för. Hur ska jag överleva den här dagen? Nu ska jag stirra lite mera på min telefon. Fortsättning följer....

Två timmar och fem hjärtinfarkter senare......
7 minuter kvar. Hoppas labbpersonalen har gått på lunch. Eller så kanske dom precis kommer tillbaka från lunch....?? Dom kanske är sent ute? Snart kastar jag ut telefonen. Telefonerna i rummet söker signal lite då och då och varje gång tror jag att det är kört.

Ytterligare 20 minuter senare.....
Nu är jag riktigt knäpp. Vågar inte kolla in tågtidtabellerna så att jag vet när jag måste åka.

Hemma igen.....
Efter en helt hispig dag är jag nu äntligen hemma. Lycklig. Jag brukar vara väldigt lugn och sansad men det är det nog ingen som tror på längre. Väl på kliniken satt jag och väntade. Flera gånger var jag beredd att bara smyga därifrån. Min älskling kanske inte skulle kunna vara med och jag satt hela tiden och hoppades att han skulle dyka upp. Men det gjorde han aldrig. När jag klev in på läkarrummet blev jag alldeles lugn. Äntligen. Två embryon med högsta betyg blev det. Ett i frysen och ett där det hör hemma. Jag som trodde att jag aldrig skulle kunna få något till frysen någonsin. Jag är så lättad och lycklig. Ikväll ska jag fira med saft..... och kanske en droppe annat också.

Mellan 10 och 12

Mellan 10 och 12 idag eller imorgon skulle dom ringa om det inte blir något. Snart har gränsen passerats för idag. Jag känner för att stänga av mobilen. Stoppa huvudet i sanden och låtsas som att allt är som det ska. Förra gången väntade dom tre dagar med insättning (för att det var helg). På andra dagen hade jag tre fina embryon (av totalt fem). Den tredje dagen var det bara ett embryo som var ok och det hade sjunkit i betygskalan. De övriga två var inte längre ok att sätta in. Nu undrar jag förstås om man inte borde stoppa in embryot efter tre dygn för att vara lite säkrare. Eller är det mer gynnsam miljö efter insättning? Jag blir galen av alla grubblerier. Telefonen ska jag nog ge till min man imorgon.... han är svår att nå på sitt jobb....

Plockning

Så var det äntligen dags för plockning. Denna gång var jag inte så spänd inför ingreppet som sist. Däremot har jag gått omkring hela helgen och varit orolig för att dom ska ta en snabb titt och sedan säga, "nej tyvärr, dom här små löjliga äggen kan vi inte plocka", eller "ojoj, dom har vuxit alldeles för mycket så det är alldeles försent".... jag vet att det kanske är lite väl hispigt att gå och oroa mej på det sättet, men så har det här varit ett skräckmoment sen missfallet. Men så låg jag där äntligen, inföst i ett bås, med andra par runt omkring med enbart skynken som skiljeväggar. Alla med samma stora önskan i livet.

Jag var på förvånansvärt gott humör, och det kanske är det absurda i situationen som gör att man inte kan låta bli att se det hela med lite humor. Iförd tjusigt linne och ännu snyggare strumpor var det så dags för plockning. Det gjorde ondare denna gång men ändå inte så farligt. I min rusighet hade jag svårt att hålla räkningen på antalet ägg. Jag hörde bara att man ropade "första ägget". Sen väntade jag på "andra", men det kom aldrig. Jag började bli orolig. Till slut sa min man, "det ser ju bra ut!". Totalt fick man ut 8 ägg. Det var precis vad jag hade vågat sträcka mej till att hoppas på. Jag vet att det inte på något sätt är superbra, men jag blev jättelättad och glad. Det är ju rekord!

Nu börjar den långa läskiga väntan på att få höra om det faktiskt blir ett embryo. Fy den som ringer mej på tisdag eller onsdag! Nu ska jag bara slappna av så mycket jag kan. På onsdag är det dags om det finns någon liten cellklump som vill!

Delmål ett: ägg
Delmål två: toppenfint embryo
Delmål tre: positiv sticka
Delmål fyra: lyckat UL i v 7-8
Delmål fyra: passera v12
Delmål fem: passera v16
Delmål sex: lyckat UL i v17-20
Delmål sju: fullgången graviditet/förlossning
Delmål åtta: friskt barn

Någon annan som vill bestiga Mt Everest? Det verkar lättare.....

Sprutdag 12, tvivel

Vissa dagar är helt enkelt tviveldagar. Dessa dagar är förstås starkt förknippade med trötthet. Alla negativa tankar växer sej starkare och starkare ju längre dagen går och sen brukar det sluta med det där konstiga illamåendet som jag har haft till och från sen missfallet. Det känns som att någon har slagit mej på strupen. Jag får inte luft.

Tanken på att det inte blir något embryo att sätta tillbaka gör mej livrädd.

Sprutdag 11, plan B

Idag har jag varit på UL. Det såg kanske lite bättre ut än i måndags så jag kände mej på ganska gott humör. Tills läkaren frågade om vi hade tänkt på plan B. Naturligtvis har vi tänkt på plan B, men nu sitter jag ju HÄR fullpumpad med hormoner och klamrar mej fast vid allt hopp jag bara kan uppbringa! Jag vet att hon ville förbereda oss på det värsta, men hotet om det 'värsta' har redan hållit mej vaken tillräckligt många nätter. Låt mej bara få pausa i hoppet en stund och hämta andan lite. Låt mej åtminstone få tro att den här gången kan det bli vår tur.

Nu är i alla fall plockningen bokad till måndag. Hon tyckte att det var för få stora ägg och att det var bättre att låta småttingarna växa till sej lite mera. Tyvärr vore det nog bättre att alla blåsor var av jämn storlek men hon nekade till att det skulle vara någon fara. Jag hoppas bara att det inte är lite väl länge att vänta till måndag......

Sprutdag 9, en bra plats

Jag var på UL idag. Jag var nervös. Förra undersökningen sa dom att min vänstra äggstock verkade lite sömnig, och eftersom jag i princip bara har ont på höger sida nu under sprutperioden har jag börjat bli orolig för om det blir någonting alls på vänster sida. Mycket riktigt var det ganska sparsamt på vänster sida (2-3 äggblåsor) och på höger var det 5. Läkaren sa att det inte var färdigt och att det säkert skulle bli lite mer, men han var kanske lite väl ivrig att trösta, och jag visste väl inte om jag skulle vara besviken eller om jag innerst inne visste om det på förhand. Det var i alla fall fler äggblåsor än sist på motsvarande UL (där jag tror att man räknade max 4-5 och till slut plockade ut 7), så jag kanske inte ska vara så missnöjd. Jag vet redan nu att det inte blir nånting till frysen. Jag hoppas bara att det blir NÅNTING.

När jag satt inne hos läkaren ringde mitt jobb väldigt olämpligt. Dom undrade vart sjutton jag höll hus. Jag stängde förstås av den ursäktande, och sa att det var mitt jobb, varpå läkaren sa att jag skulle hälsa dom att jag var på en "bra plats att vara på". Ja, vad säger man till sitt jobb egentligen? På onsdag blir det ny undersökning och på fredag blir det med största sannolikhet plockning och vi har superhektiskt just nu. Ska jag bara säga "en bra plats att vara på"....?

Onda tankar, sprutdag 6

Nu har jag bestämt mej för att vara arg. På min mans kropp. Han är förkyld. IGEN. Jag har precis blivit frisk från den förra slängen han gav mej. Den här gången får jag bara inte bli sjuk. Det är ju bara att räkna fram 5-7 dagar, typ lagom till äggplocket.... Jag känner mej som en ond människa som inte vågar vara nära. Men det här är för viktigt. Jag gör inte en IVF för nöjes skull. Det värsta är att det säkert redan är försent att förhindra att jag blir sjuk. Jag blir så knäckt.

Uppdatering:
Jag lämnade blodprov i morse. Nu ringde dom och sa att det redan är dags att börja med nästa spruta ikväll (alltså två sprutor per kväll nu). UL på måndag. Nu börjar det bli riktigt läskigt!! Tänk om jag har ännu färre äggblåsor än sist. Kom igen nu lilla magen!!

Snälla tankar, sprutdag 5

Jag har bestämt mej för att det inte lönar sej att vara arg på min kropp. Jag ska sluta skälla och ägna den lite snälla tankar varje dag istället. Klappa mej på magen och uppmuntra den lite då och då. Klapp, klapp.

Sprutdag 4

Var det såhär jag kände sist? Jag försöker komma ihåg. Den här gången är jag inte nedreglerad och tar sprutor i ökad dos. Samtidigt som jag är livrädd för överstimulering vill jag att det ska kännas mer än sist. För visst ska det väl kännas när man är äggkläckare? Jag tyckte att jag kände mer av stimuleringen inför inseminationen än av IVFen. Jag hade ju nästan lika många ägg som då också. Med den enda "lilla " skillnaden att jag hade plågat mej igenom en IVF behandling med allt vad det innebär av spraysmusslande, huvudvärk, hormontjafs, narkomanfeeling och övriga personlighetsstörningar. Vilken besvikelse att inse att det inte tjänade så mycket till. Jag tror inte jag fattade först. Tills äggplockningsdagen när läkaren kommenterade att här gällde det att hålla tungan rätt i mun.

Man tror att jag var svårväckt efter nedregleringen och därför testar man nu med att skippa nedregleringen helt och hållet. Det drar och värker lite i äggstockarna och jag kan bara hoppas att det är som det ska. Jag ska inte ta blodprov förrän på fredag och UL troligtvis på måndag. Huuuh vilken olidlig rysare!

Vi var på kyrkogården igår kväll. Det låg många nya nallar och ljus och blommor där. Jag blev ledsen när jag insåg att det finns så många fler än oss som sörjer. Samtidigt kändes det varmt att konstatera att hon inte är ensam i höstmörkret.