Om att vara gravid med ickebiologiska barn

Igår satt jag i fikarummet med kollegorna. En kille började räkna upp dom som skulle vara föräldralediga i vår. Mitt namn räknades upp med de andras och det var så skönt att jag för en gångs skull inte behövde sitta och må dåligt. I själva verket satt jag och spann som en katt. Som en sån där självbelåten j-vla gravid kvinna som jag normalt brukar hata. En sån som inte kan sluta klappa sej själv på magen och se lycklig ut. Huuh. Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha en t-shirt som det står "Har kämpat länge" eller "IVF bebisar" på. Jag vill att folk omkring mej ska förstå att jag har rätt att vara självbelåten utan att bli hatad. Sen skulle det inte skada om dom som kämpar med IVFer och andra behandlingar fick veta att dom inte är ensamma och att dom som inte har några problem med att bli med barn kanske förstår hur lyckligt lottade dom är. Men så vill jag ibland bara låtsas att allt bara var en ond dröm och att min graviditet är precis lika 'normal' som alla andras. Eller att jag ska få 'biologiska barn' som en dum brud uttryckte det på en fest nyligen. Det var hennes sätt att fråga om jag hade gjort IVF. "Är det biologiska barn?". Jag förstog inte frågan först utan kastade ur mej ett tveklöst ja (jag menar, dom är ju inte adopterade). Sen la jag huvudet på sned och tänkte efter en stund och frågade till slut vad hon menade med 'biologiska barn'. "Ja alltså inte provrör, det är många som gör sånt nuförtiden", svarade hon. Klumpen i halsen satt där den skulle. Räknas inte min graviditet som en riktig graviditet nu? VAD svarar man?

Min älskling drömde att han födde två killar. Dom föddes i v18 och var 3 år vid födseln.
För en tid sen drömde min mamma också att hon födde två pojkar. Dom var också äldre när dom föddes (dom hade redan kroppshår, jisch!). Drömmarna talar sitt tydliga språk. Två pojkar. Vi får väl se....

Magen drar och stretar och maler till och från (framför allt de senaste två veckorna). Jag tror att det är 'växtvärk' men det blir lite obehagligt ibland när fantasin skenar iväg.

På jobbet igår frågade två personer om min viktuppgång. "Du är normalt inte så stor" sa den ena, varpå jag bara ville ge henne en kram för att hon såg. Det syns nu. Ingen ide att dölja. Jag kan inte ha några byxor i garderoben. Kan inte dölja magen under en stor skjorta längre. Fortfarande är det på gränsen till att folk vågar fråga men jag blir väldigt glad när det händer. Jag har fortfarande inte vågat mej på några mammakläder ännu. Modet är för övrigt väldigt tacksamt just nu. Men ett par byxor måste jag snart våga köpa innan det blir för kallt. Om v16 passerar smärtfritt får det nog bli ett par mammabyxor. Det borde heta gravidbyxor för jag känner mej väldigt långt ifrån att vara mamma. Det är oändligt långt kvar.

Jag går omkring och skyddar mina små. Igår sprang jag på ett pojkgäng som skränade på gatan. Jag blev rädd. Normalt skulle jag bara klivit förbi lite irriterat. Nu tog jag tag i magen med båda händerna som för att skydda den och gick en stor omväg. Ville inte riskera att komma i vägen för deras knuffar och deras våldsamma gnabbande. Det är obehagligt att känna sej så utsatt. Jag märker att jag är extra rädd för all möjligt. Ingenting får hända nu.

v15

Efter 4 veckors uppehåll i både jobb och bloggande är jag nu åter på plats. Jag tänkte att jag skulle blogga en massa under ledigheten men så hamnade jag i semesterlunk, långt ifrån uppkopplingar och datorer. Så det blev inte så mycket med det....

Jag gjorde ett UL förra veckan (en extra tid som bokades in i samband med att jag blödde). De små kändes inte längre så pyttesmå. Dom var båda igång och motionerade och även om jag efteråt skämtade om att de ligger och sparkar varandra i huvudet så såg det inte så farligt ut. Än så länge har dom inte så mycket kraft i sparkarna. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur det blir när dom blir större....

Nu börjar jag närma mej tiden för missfallet (slutet av den här veckan). Även om det känns betydligt bättre den här gången kan jag inte låta bli att känna lite oro. Läkaren förra veckan frågade om jag hade funderat på att sjukskriva mej. Min första reaktion (hispig som jag är....) var att tänka att han kanske menar att jag borde vara orolig. Jag hade ärligt talat inte tänkt så mycket på det innan dess eftersom jag inte blöder en massa som förra gången. Men sen nu när det närmar sej har jag bestämt mej för att sjukskriva mej ett par dagar ändå. Egentligen inte så mycket med tanke på förra gången som oron för fler blödningar. Eftersom blödningarna verkar vara cykliska (i samband med att jag skulle haft mens) finns det risk att det kommer något mot slutet av den här veckan. Jag vet inte om det hjälper att ta det lugnt och ligga stilla, men jag skulle inte förlåta mej själv om jag inte gav det chansen åtminstone. Eftersom jag aldrig är sjuk och eftersom jag i princip aldrig har sjukskrivit mej har jag lite dåligt samvete, men jag har bestämt mej för att kämpa emot det tramset och göra allt för att det ska gå bra den här gången!