Hormontrasa

Jag känner mej så hopplöst olycklig och orolig idag. Kan vi inte få ha lite
flyt nu. Jag vet inte hur mycket av den här skiten jag kommer att orka.
Huvudvärk för fjärde dagen i rad. Varje gång jag sprayar känns det som att inhalera huvudvärk. Vaknade sjöblöt i morse. Kände mej som en urvriden disktrasa på vägen till jobbet. Visste inte om jag var varm eller frös. Både och tror jag. Som att ha konstant feber. Och så den
jävla gråtmildheten som gör att jag grinar för ingenting. Tårarna ligger
laddade i tårkanalerna, redo vid minsta lilla incident. Och så den
psykiska stressen av alla runt omkring som blir föräldrar utan minsta
lilla hicka på vägen. Att vi fortfarande står och trampar och aldrig
kommer någon vart. Alla dumma kommentarer på vägen. Alla som inte fattar
någonting. Alla lyckliga jävla människor. Jag är redo att hata dom.
Idag. För att dom är lyckliga och inte fattar hur lyckliga dom är utan
gnäller ändå.

Så gick det med det positiva tänkandet. Plötsligt sitter jag här och känner mej misslyckad. Dom negativa tankarna började snurra. Jag har ingen motståndskraft mot negativa tankar. Allting blir så stort. Så grymt. Så outhärdligt smärtsamt. Så mycket.

Redan en vecka med spray

Jag är nu på tionde spraydagen. Huvudvärken har gjort sin entre med besked. Tre dagar av konstant huvudvärk gör mej till en ganska labil människa. Inga huvudvärkstabletter hjälper tyvärr. Humöret svänger för varje liten repa i vardagen. Det räcker med små saker för att göra mej vansinnig. Jag försöker tänka positivt. Jag blir ju snabbt glad igen..... För just nu är det inte långt från varken gråt, skratt eller vredesutbrott. Jag minns inte att jag mådde såhär sist jag sprayade. Kanske är det en kombination av att jag jobbar mycket just nu.

Jag gör mitt bästa för att hålla tvivlet på avstånd. Den här gången känner jag en försiktig optimism. Utgångsläget är mycket bättre. Jag har känt mej gladare den senaste tiden (ok, bortsett från de senaste dagarnas hormonsvängningar). Jag känner igen min kropp som den var innan missfallet. Jag vågar nästan lita på den igen.

Jag vet att det kommer att bli tufft när jag närmar mej plockning och ruvning. På onsdag nästa vecka ska jag börja spruta. Det är samma dag som det var beräknat att vi skulle få barn. Ett väldigt laddat datum. Det känns nästan som att någon däruppe (därnere??) sitter och hånar mej. Varför skulle det bli just DET datumet? Dom har även preliminärt beräknat plockning till den 13e/14e februari. Det skulle betyda att våra små embryon kanske blir till på alla hjärtans dag. Det kändes lite mer uppmuntrande. Det känns som en evighet dit. Men som någon sa, dessa behandlingar handlar ju bara om att vänta och vänta. Vänta på att få börja spraya, vänta på mens, vänta på sprutdags, vänta på plockdags, vänta under ruvning, vänta, vänta, vänta. Någonstans därute vet jag att livet pågår. Jag hoppas bara att det fortfarande pågår när jag äntligen tar mej ur den här snurrande cirkusen av hormoncykler, sprayer, sprutor, ultraljud och VÄNTANDE. Som om det inte räckte med att man mår dåligt. Man ska ha dåligt samvete också över att man låter tiden rinna iväg. Att man längtar bort och framåt. Njut av tvåsamheten medan ni kan var det någon som sa...... japp!

På banan igen

Så var man på banan igen. Spraydag 1 idag. Det känns skönt att äntligen vara igång. Nu väntar några veckor av härliga biverkningar. Har någon någonsin vågat läsa hela listan av biverkningar? Jag gjorde det i morse. Det tar ett tag....

Jag har loggat in flera gånger den senaste tiden och tänkt att jag ska skriva nånting. Men varje gång spinner tankarna igång och jag fylls av vemod. Jag har bestämt mej för att grubbla måttligt. Just nu har jag väldigt mycket på jobbet och jag är rädd att låta grubbleriet ta överhanden.

Den senaste tiden har varit väldigt mycket upp och ner. Vissa dagar har jag känt mej optimistisk. Andra dagar (ofta i samband med att jag är trött....) har jag varit arg och besviken på allt. Men jag upplever ändå att de optimistiska stunderna varar längre och längre och dom pessimistiska stunderna blir inte fullt lika smärtsamma. Det blir alltid jobbigt när jag tänker på alla vänner som får barn runt omkring oss. De som får tvillingar är extra svåra att möta. Särskilt när dom är övertygade om att det är synd om dom och förväntar sej sympatier. Från mitt håll kommer inga tröstande ord. När jag tänker på allt klumpigt som flyger ur folk blir jag så arg och ledsen. Kommentarerna maler runt i flera dagar efteråt och när jag är ledsen går jag igenom dom. Den ena efter den andra. Som en inköpslista av smärta. Som alla som sagt att missfall är såååå vanligt. Ska man må bättre av det? Eller kommentaren att vi borde ändra vår trädgård om vi planerar barn (kommentaren fick jag efter att vi berättat om missfallet). Jag förstår fortfarande inte vad kärringen menade. Eller att man inte kan hälsa på oss för att vi inte har barnsäkrat. Eller kommentarer som 'skit händer'. Ja, men har det NÅGONSIN hänt dej undrar jag då.... Eller som han som berättade att det gick 'väldigt lätt' efter att han berättat att hans fru var gravid igen. Var det verkligen nödvändigt att lägga till den detaljen?? Dumma människor.

Vi var på dop förra helgen. Det blir förstås värre och värre för varje gång men den här gången var det extra tufft. Att möta allas blickar. Att lyssna på hyllningar till livet. Det låter så självklart. Och så psalmerna. Jag var tvungen att tänka på tråkiga saker för att inte börja gråta alldeles hysteriskt. Efteråt sa vi att vi ska få vår revansch. Ja, det ska vi.

Jag försöker som sagt hålla grubblerierna på avstånd. De leder ändå ingen vart. Istället försöker jag tänka på det som kommer. Se fram emot de barn vi ska få. För på ett eller annat sätt ska vi nå dit. Adoptionstankarna växer sej allt starkare och jag tillåter mej att fantisera om barnbesked och en ny resa i livet. Jag skojar lite om vad barnen kan tänkas heta i olika länder och funderar om man skulle döpa om barnet om det hette det ena eller det andra. Jag vågar släppa fram de tankar som tidigare varit förbjudna; tankarna om oss som föräldrar. Tankar som man absolut inte vågar tänka när man är gravid. Och det känns befriande.