Men NU!!

Äntligen är vi åter från BB med fördubblad familj. Känslorna är omtumlande och obeskrivliga. Jag visste inte att man kunde känna såhär. Jag visste nog inte att det var riktiga barn jag bar på. Jag fattar fortfarande inte hur dom fick plats och hur det bara kan komma ut två underverk på det viset. En flicka och en pojke.

Det hela började i torsdags. Jag var kallad på den sista tillväxtkontrollen med ultraljud. Jag var för en gångs skull inte orolig för tillväxten och åkte dit med känslan av att det var i onödan. När barnmorskan tittade så visade det sej att flickan hade trillat ner på tillväxtkurvan så jag blev skickad till specialistmödravården. Väl där sprang jag på min Hepatosläkare som direkt fixade en tid för CTG och sa att jag skulle komma in till henne efteråt. CTG:et visade inget konstigt. När jag kom in till läkaren undersökte hon mej. Det visade sej att jag redan var öppen 2 cm.... Så säger hon plötsligt att hon vill sätta igång förlossningen på en gång. "Imorgon bitti har du antagligen dina tvillingar" säger hon. Jag blev alldeles chockad. "Ikväll??!!" Frågar jag som om jag inte fattat vad hon sa. "Ja", svarar hon, "om du sätter dej i väntrummet så ska jag skriva ut lite papper så att du ska få komma till förlossningen. Du kanske har lite samtal att ringa?". "Till din man kanske?" förtydligar hon när hon inser att jag ännu inte greppat vad som ska hända. Jag kliver ut på svaga ben och ringer det där samtalet jag alltidm, längtat efter att få ringa. "Det där samtalet du väntat på, det är nu", säger jag till min man som kanske blir, om möjligt, ännu mera chockad än jag. Plötsligt ska allt arrangeras. Grannar ska ta post och väskor måste hämtas, räkningar betalas..... osv osv. Sen dyker han upp på förlossningen alldeles uppe i varv. Det hela kör igång direkt han kommer. Tre barnmorskor fyller rummet och fosterhinnan på pojken spräcks genom en skalpelektrod. Bara minuter efteråt börjar värkarbetet. Lustgasen åker fram liksom alla möjliga stolar och bollar och andra hjälpmedel. Öppningsförloppet går ovanligt snabbt och barnmorskan råder oss att undvika Epidural. Det är endast en cm kvar när det börjar göra olidligt ont och dessutom ta tid. Det nya skiftet tar vid och den nya barnmorskan vill sätta in Epidural. Jag är i princip fullt öppen när den väl börjat verka. Förloppet stannar av och jag får en chans att andas ut. Nu börjar nästa skede när Epidural inte har någon verkan. Det börjar bra men när det är en dryg cm kvar tills jag får börja krysta kommer inte pojken längre. I tre timmar kämpar jag med kraftiga och täta verkar. Detta skede brukar ta någon halvtimme. Till slut tillkallas en överläkare. Hon skakar på huvudet och tittar mej i ögonen för att jag ska förstå. "Det här går inte. Vi måste ta ut dom den andra vägen. Huvudet har hamnat snett och vi vill inte ta några risker." När beslutet väl tagits får jag panik för varje värk. Jag vill inte att pojken ska pressas ihop mer om han har fastnat. På vägen till operationsrummet frågar jag hur långt det är dit. Jag räknar till fyra värkar till innan jag ligger på operationsbordet. I rummet står en massa barnläkare, narkosläkare, förlossningsläkare, barnmorskor och tar emot. Det känns som en lättnad att få ett slut på det hela. Men förlossningsläkaren får kämpa för att få ut pojken. Han har redan kommit så långt ner att hon får slita och dra. Jag känner hur hela kroppen åker fram och tillbaka på operationsbordet och det börjar bli riktigt läskigt. Vi märker hur läget blir spänt på andra sidan skynket och vi hör hur läkaren säger att vi måste få ut barnen NU! Sekunder efteråt står en kvinna vid min sida och säger "03.48, grattis". "Hörde du skriket?" Jag smälter orden så säger hon. "03.49, grattis igen". Min man ombeds följa med in efter barnen. Jag hör skrik från rummet bredvid. "Hoppas ni inte bor i lägenhet" skämtar narkosläkaren. Efter några minuter kommer min man ut och rapporterar hur vackra dom är. Och friska. Sedan kommer man och lägger barnen vid mitt huvud. Vi gråter av lycka. Plötsligt börjar jag må illa och mitt första möte med mina barn blir kort. Jag tappar i tryck och man måste ge med något för att jag ska må bättre och sluta kräkas. Efteråt åker jag till uppvaket där jag skakar i hela kroppen, kräks och mår dåligt. Jag har en övervakande sköterska med mej för att kontrollera hur jag mår. När jag väl stabilserats får min nya familj komma och sitta med mej. Jag får lägga mina barn till mitt bröst för första gången och inser att jag för första gången på många många år känner mej hel. Fullständig. Och Euforiskt lycklig. Vi ringer dom viktigaste samtalen och gråter i omgångar. Den lyckligaste stunden i våra liv.

Flickan vägde 2.270Kg (44cm) och pojken 2.730Kg (46cm). Dom är små men välmående och vi har kunnat ha dom hos oss alla 5 dygn på sjukhus. Nu har vi äntligen kommit hem och vi kan visa dom små var dom bor. Nu väntar inte livet längre. Det leker.