onsdag, oktober 31, 2007

Livstecken

Jag lever och mår bra. De små också.

Jag har varit en usel bloggare. Jag ska bättra mej. Det började med sjukskrivning och att jag inte hade tillgång till dator. Sen när jag hämtade hem min dator fick jag problem med den. Nu är jag tillbaks på jobbet igen med fungerande dator men har lite svårt att hinna med allt. Jag jobbar
50%. Det går ganska bra hitills. Imorgon ska jag träffa barnmorskan och då får vi ta en ny diskussion. Hon sa att man blir sjukskriven från v28 med tvillingar. Det betyder att jag bara har en dryg vecka kvar. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Sammandragningarna blir bättre av att jobba mindre. Jag har inte haft sammandragningar på samma sätt sedan jag blev sjukskriven vilket är skönt. Den enda dramatik jag råkat ut för är en fruktansvärd tandvärk. En visdomstand som strulat. Det var förfärligt. Jag kunde knappt svälja för att det gjorde så ont vilket i sin tur gjorde att jag knappt kunde äta eller sova. Naturligtvis började allt en fredag så envis som jag är väntade jag till måndagen med att söka hjälp. Det underlättade inte direkt att jag inte vågade ta så mycket smärtstillande. Efter snart tio dagars antibiotikakur känns det bättre men inte helt bra så jag blir tvungen att dra ut tanden.

För ett par veckor sedan träffade jag en liten bebis som föddes i v25+5. Han var jätteliten. Mamman sa att hon efteråt fått reda på att den troliga orsaken till för tidig vattenavgång var en GBS infektion. Jag fick förstås panik eftersom samma sak hände mej när jag fick missfall. Jag sov ingenting den natten. Dagen efter hade jag som tur var ett inbokat läkarbesök. Läkaren var väldigt tillmötesgående och ordnade så att jag fick göra en odling. Igen. Även denna gång var det negativt. När vi började prata om sammandragningar fick jag återigen den där frågan om det tynger nedåt bäckenet. Vad ska man svara? Jag har två småttingar i magen och det börjar förstås bli tungt.... Så hon undersökte för säkerhets skull. Det var också ok. När hon väl höll på frågade hon om vi kanske ville titta på dom. Självklart! sa vi. Hon slog på ultraljudsapparaten och började osäkert trassla med inställningar. Vi höll andan. Efter en stund lyckades hon få igång den men kunde inte vända skärmen så att jag såg ordentligt. Men lite såg jag. Hon mätte inte hur stora dom var men dom var ungefär lika stora så jag antar att dom vuxit ungefär lika mycket i alla fall. Det fanns gott om fostervatten också vilket kändes skönt att konstatera. Efteråt var jag jättelycklig. Nu är det drygt två veckor kvar till nästa stora UL. Jag kan inte vänta.

Jag blir mer och mer hoppfull om att det kommer att gå bra. Igår kom grannen med tre kassar fulla av bebiskläder. Det var ganska sent på kvällen så jag lät dom stå i hallen. Jag är väldigt tveksam till att ta in bebisprylar i huset. Det är ren vidskeplighet. Jag har bara vågat kika på bebiskläder en gång. Jag kände mej nästan lite skyldig när jag smög omkring i affären. Som om jag inte hade rätt att vara där. Men ikväll ska jag nog våga öppna de tre kassarna, andaktsfullt. Jag måste våga tro.