En helg till

Man tror att man börjar bli härdad. Att det kanske gör lite mindre ont nu. Även om det bara är litegrann så finns det hopp om att det ska bli ännu mindre smärtsamt snart. Så pratar dom om bebisar i fikarummet. Ytterligare en kollega ska bli pappa. Snart. Jag visste inte om det. Dom har köpt vagn i helgen. Han lyser. Sekreteraren frågar om magen och namn och ultraljudet och envisas mer och mer och mer. För varje fråga sjunker jag djupare i min stol. För varje fråga blir klumpen i halsen större. Så frågar en ny kollega om han är den enda i sällskapet som inte har barn. Nu måste jag harkla mej. Anstränga mej för att få ut dom där ljuden. I mitt huvud skriker jag "Ja men hon är död och jag blir inte gravid igen!". Jag biter ihop.

Så var man tillbaka igen. I sorgen. I ilskan. Nästa gång ska jag nog skrika högt istället. Jag är trött på att bita ihop.

Helgen var stärkande. Nu behövs en helg till.

För mycket av det goda?

Jag hade en konstig dröm i natt. Jag drömde att vi hade adopterat tre pojkar som var syskon. Dom höll oss vakna hela nätterna och vi var utmattade. I drömmen tänkte jag det som jag svurit sedan länge att jag aldrig någonsin kommer att klaga över att det är jobbigt. ALDRIG. Men jag fick verkligen bita ihop för jag kände mej så otillräcklig. Så ringde telefonen. Det var adoptionscentrum. Man hade hittat ett syskon till. En pojke till. Jag tackade ja. Och bet ihop. Sen skulle jag berätta för min man. Då vaknade jag. Jag vågar nästan erkänna att jag var lite lättad.

Idag går jag med ett leende på läpparna. Det finns hopp. Till och med om att få för mycket av det goda. Eller kan det bli för mycket? Det känns faktiskt inte så just nu.

Spindel utan ben

Jag vaknar varje morgon med ångest. Ångest över barnlösheten. Varje morgon får jag tvinga mej själv att plocka fram positiva tankar. Bilderna jag har i huvudet av dom adopterade småpluttarna. Då känns allt lite lättare. Bara jag slår bort tankarna om tidsaspekten på adoption. Dom tankarna får inte tillträde i mitt huvud just då. Det blir för smärtsamt.

Igår grät jag när jag såg en gravid mage på TV. I morse ertappade jag mej själv med att tycka synd om alla som inte adopterar efter att ha drömt mej bort i adoptionstankar en stund. I början av veckan fick jag en klump i halsen när jag tänkte på adoption. Jag blev plötsligt rädd att jag inte kommer att känna mej som en riktig mamma. Igår kväll ringde svärfar. Han undrade säkert hur det har gått med IVFen. Men jag kunde inte framkalla orden. Dom satte sej istället i halsen och jag fick svårt att andas. Jag ville bara bli av med telefonluren. När min man äntligen kom hem kunde jag krypa in i hans famn med svansen mellan benen. Men han kan inte ta bort det onda. Det kan ingen. Inte ens välmenande vänner med "goda" (=idiotiska) råd. Jag har fortfarande inte lyckats komponera ett svar till henne men tack för alla kloka råd.

Detta är mitt liv just nu. Ett evigt pendlande mellan hopp och ångest. Jag har många ben men inget som håller att stå på.

I all välmening

Jag har en vän som gör allt för att trösta. Hon försöker hitta alla möjliga skäl till att jag egentligen inte borde vara ledsen. Vi har haft en hel del mailkontakt på sistone men plötsligt kände jag att jag inte orkar försvara min sorg längre.

Hon skriver saker som "Tänk på alla kvinnor som är 40+ som ännu inte har träffat en man som dom vill leva med." Ja ok, säger jag. Ska tänka på dom. Men jag mår inte bättre av att tycka synd om någon annan. Vi började försöka långt innan du träffade din kille....
Hon anser att jag och min man kanske borde gör mer saker på olika håll istället för att 'älta' barnlöshetsproblemen för mycket. Det var nog det här rådet som gjorde mej mest upprörd. Hon har ingen aning om hur mycket/litet vi ses och hon förutsätter att vi bara sitter hemma och 'ältar' (själv tycker jag att vi ses alldeles för lite). Efter en lång rad liknande argument till varför vi borde adoptera och kanske inte borde snöa in oss på alltför små barn och kanske inte borde köra fler IVFer och andra övertramp avslutar hon sedan med att skriva 'Kanske dags för det slitna rådet att njuta mer av det man har'.

Jag vet att hon menar väl. Men hur förklarar jag för henne att det hon skriver bara gör att jag mår ännu sämre? Jag har grubblat hela helgen över varför vi hamnat i den här konstiga situationen där jag bara känner mej mer och mer trängd i ett hörn. För varje skäl hon hittar till varför jag egentligen borde vara glad, blir följden att jag svarar ännu mera negativt. Jag har inte kunnat förmå mej att svara på det förra mailet för jag blev så arg. Vad svarar man?

Om en evighet

Jag vet inte vad jag ska känna. Alla tankar rullar runt och det råder känslomässig kaos. Jag kan inte förmå mej att ringa barnmorskan för jag mår illa varje gång jag tänker tanken.

Jag försöker dela upp väntetiden till nästa försök i små etapper så att jag inte ska bli fullständigt vansinnig. Bara jag orkar vänta till slutet av mars börjar det hända saker. Dels ska vi på återbesök till kliniken och diskutera vad nästa steg blir. Tills dess måste vi ha bestämt om vi ska göra ett nytt försök på samma klinik igen eller om vi ska prova en annan. Sen påbörjar vi hemutredningen. Det blir en jobbig parallelprocess men just nu känns det som att vi närmar oss adoptionsbeslutet och vi vill komma igång med det så fort vi kan. Vi ska också resa bort i början av april. Visserligen ska vi hälsa på min svärfar, och han har lite svårt att förstå vår barnlöshet så jag känner mej ganska delad inför besöket. Jag orkar inte bli sårad. Sist vi sågs var jag gravid och lycklig och det känns tungt att bli påmind om den lyckan. Det är helt andra förutsättningar nu. När vi kommer hem efter resan är det äntligen vår och då brukar det ju vara fullt upp med alla utomhusprojekt. Då påbörjar vi förhoppningsvis nästa behandling. Om en evighet.....