Min man är gravid

Den här sidan ska inte handla om mina drömmar men den här drömmen talar sitt klara språk. Jag vaknade på söndagen alldeles kallsvettig. Jag fattade först inte var ångesten kom ifrån. Något sinnesförvirrad kom jag sen ihåg vad jag hade drömt. Han var i v13, alldeles superjobbigt bubblande glad kom han hem från ett UL. Han kunde inte sluta tjata om sin graviditet. Men, sa jag besviket, det var ju JAG som skulle bli gravid! När vi sedan talade med läkarna sa dom att dom hade gjort ett misstag, "sånt händer", "det är försent att göra nånting". Ångesten blev bara värre och värre tills jag äntligen vaknade. Puuuh.

Sedan talade vi om vilken lång resa vi har framför oss. Även om vi skulle ha supertur och lyckas. Hur ska vi orka? Hur ska vi hantera skräcken för missfall? Hur reagerar vi om jag får samma typ av blödning som sist? Vi måste våga. Även om det vore skönt att skjuta över graviditetsoron på min man så som i drömmen, så är det inte det jag vill. Jag kan inget annat än att hoppas och längta så oerhört mycket. Vi måste förbereda oss på katastrofer för att uppnå vår högsta dröm. Jag hoppas bara vi tar oss igenom det här helvetet helskinnade.

Mitt lilla bomullsmoln blir tunnare och tunnare. Jag vill så gärna att det håller hela vägen.... Jag har en ramsa i mitt huvud, "lever, lever inte, lever, lever inte". Har vårt lilla embryo fastnat? Min blödningsnojja gör att jag ibland måste springa till toaletten för att kolla, för proggarna har ju en tendens att rinna.... Varje gång har jag svårt att andas. Proggarna gör också att jag har väldigt kort stubin . Jag har bitit mej i läppen massor av gånger under helgen för att inte säga något jag ångrar.
Jag minns att jag hade samma problem sist. Jag blir galen av ilska för ingenting. Verkligen inte likt mej....