v13

Hade lite svårt att publicera följande men sent omsider så....

Äntligen v13. Helt utan dramatik har det inte varit. Förra veckan tillbringade jag mer eller mindre i sängläge. Jag har bävat mycket för v12. Det var i v12 som eländet började förra gången. Det var då jag började blöda. I början kom inte så mycket, men sen.... Efter UL på akuten och läkarens försäkrande om att det var normalt att blöda i v12 och att jag skulle leva som vanligt, var jag ute dagen efter och både sportade och badade. Jag var så dum. Jag litade på de råd som jag hade fått. Att leva normalt. Ändå tyckte jag att jag tog det lugnt. Efter en lite väl häftig rörelse var det som att öppna en ventil. Jag började störtblöda. Utan stopp. När blödningarna äntligen började avta kom gammalt koagulerat blod i mängder i flera veckor. Det var till slut det som ledde till att jag fick infektionen som gjorde att vattnet gick i v16.
Så. Jag var jättenervös och orolig. Jag skulle aldrig förlåta mej själv om samma sak hände igen. Första dagen gick bra. Den andra också. Men sen sent på kvällen kom det förbannade blodet igen. PÅ SAMMA SÄTT. Jag började skaka av ångest och blev alldeles kallsvettig. Vi satte oss i bilen utan att tveka och åkte in till akuten. Jag tror att jag höll andan hela vägen av rädsla för att det skulle blöda mer. Det sista jag ville var att det skulle komma mer och mer. Väl på sjukhuset fick vi komma in ganska snabbt. Min puls var skyhög och jag hade feber (pga ångest). Så fick jag äntligen lägga mej i gynstolen. Igen. Man är ganska van vid det här laget. Läkaren var bra men sa själv att han var lite grön. Han började med UL på magen och var lite orolig att det kanske inte skulle synas något. Men där låg dom. De små. Ihopkurade med små tickande hjärtan och skavfötters. Jag har synen på näthinnan hela dagarna.

Den här gången har jag varit väldigt stilla. Hållit mej hemma och legat i sängen. Det har varit psykiskt stressande. Varje morgon har jag vaknat orolig över hur dagen ska bli. Samtidigt lättad över att natten gått bra. Nu har oron lättat. Det har gått över en vecka utan blödning. Underbart. Det känns som att jag redan har kommit längre än förra gången för att jag inte blöder. Jag känner mej överlycklig. Äntligen.

Efter samtal med barnmorskan på MVC lämnade jag odlingsprov i fredags. Om dom inte ringer idag eller imorgon har jag ingen infektion. Dom har dessutom lovat att göra regelbundna kontroller för att undvika för tidig vattenavgång (och för att undvika att jag blir panikslagen).
Dessutom har dom bokat in ett nytt UL nästa vecka (till och med jag undrar om det inte är lite väl generöst av dom, men jag tackar inte nej....).

Nu ska jag njuta av den semester som återstår. Visserligen kan jag inte göra de saker som jag brukar njuta av på sommaren. Istället njuter jag av att min mage växer och av att jag har mina två älskade små gryn nära. Varje morgon vaknar jag lycklig över att dom finns där. Jag kan bara hoppas och tro att det ska gå bra den här gången.

Mirakel

Detta är lycka. Att se sina små foster ligga och kura i varsinn lite gömma. Bara en liten hinnvägg som skiljer dom åt. Den ena flitigt gymnastiserande och studsande och den andre upptagen med att filosofera. Två små pickande hjärtan. Två mirakel.

På vägen tillbaka till jobbet ville jag stoppa alla jag såg och berätta om detta stora lyckliga. Men eftersom jag ogärna blir tagen för galning lät jag bli. Lyckan får bli min egen.

Förhoppningsvis får jag semester från och med imorgon om jag jobbar på lite nu (lite svårt när man sitter på ett bomullsmoln). Vilket underbart sätt att påbörja semestern på!!

Längtan

Den senaste veckan har jag känt mej riktigt lycklig. Jag börjar äntligen landa i känslan av att jag är gravid. Att det är på riktigt. Idag har jag inskrivning på MVC. Imorgon är det UL.

Jag är väldigt nervös inför morgondagen. Jag tycker inte att jag har känt mej så illamående den senaste veckan och jag har inte haft någon molande värk, så självklart börjar man fundera. Det är svårt att känna fullständig tillit och våga släppa taget och drömma sej bort. Men det händer. Jag drömmer om varsinn liten i våra famnar. Jag drömmer om barnvagnspromenader, om nätter där jag sitter vaken i mörkret och vakar över mina små. Om att se dom springa i skogen och åka skidor på tomten. Små halvförbjudna ögonblick tillåter jag känslorna att komma fram. Då finns det inget stopp för min längtan.