Sorgen

Sorgen över att solen inte ville lysa på oss denna gång heller. Bitterheten över att vi inte kan påverka. Över att vi inte kan själva. Otåligheten att vi fortfarande står och stampar på samma ställe som för sju år sen. Ilskan över orättvisan. Över att jag inte fick antibiotika i tid och därmed fick missfall. Tvivlet inför nästa behandling. Stressen av min ålder. Smärtan som bor i bröstet. Den som bara dunkar och river och gör att det blir svårt att få luft.

Jag är häpen över att min kropp är på jobbet idag. Att den klev upp och klädde på sej och åkte iväg. Munnen talar om oviktiga saker som om inget har hänt. Ögonen säger något annat. När ger kroppen upp undrar jag?

Jag försöker hitta någonting positivt. Men det är svårt. Just nu. Livet handlar om att bli gravid. Om att lösa problemet. Jag har skygglappar på mej och orkar inte se någonting annat. Ingenting annat meningsfullt. Alla relationer blir en påminnelse om det vi inte kan få. Jag har ingen energi för mitt arbete. Mina vänner som alla har barn är hungriga på karriär. Jag är bara hungrig på mammaledighet och sömnlösa nätter med barnskrik. Vi borde kanske resa bort, men vi behöver pengarna till fler IVFer och adoption. Vi borde kanske planera in något roligt till sommaren, men vad kan vara roligare än att bli gravid? Ingenting.

Min man är beredd att göra ett försök till och sen ge upp och satsa helhjärtat på adoption. Lägga hela det här eländet bakom oss, plocka upp spillrorna och börja bygga utifrån våra förutsättningar. Jag får panik när jag inser att vi snart måste ta ett sånt beslut. Innerst inne har jag nog tänkt som alla andra så noga påpekar för oss, att om man blivit gravid en gång borde man kunna bli det igen. Men det finns inga garantier. Var ska vi sätta gränsen för hur mycket vi utsätter oss för innan vi sätter stopp? När ger kroppen upp undrar jag?

Vi ska till familjerättsenheten om en månad. Ett första möte om adoption. Då har det gått 5 månader från det att vi kontaktade dom. Det är en indikation på hur lång tid resten kommer att ta.... Men just nu är det min enda livboj (bortsett från min underbara älskade man). Vi hade (mycket fördomsfullt) föreställt oss att vår utredare är en kvinna. Av någon anledning blev jag störd över att det är en man. Tänk om personkemin inte fungerar (detta gäller förstås oavsett kvinna eller man....)? Små nyanser som spelar en stor roll. Ska försöka programmera om dialogerna i mitt huvud till dialoger med en man.... Fy skäms för såna antaganden!

Nu väntar alla roliga samtal till föräldrar, syskon och vänner. Det är tungt att göra alla besvikna. Tungt att misslyckas inför sina närmaste. De som skulle hålla tummarna. De som inte förstår hur omöjligt det är att bli gravid. De som redan har börjat smida bebisplaner. Nej. Det blir inte heller någon bebis år 2007. Den här gången finns inga bortförklaringar att ta till som sist. Allt såg så lovande ut. Jag har gjort allt i min makt. Tagit det lugnt, inte druckit kaffe, ätit nyttigt, inte sportat, bara levt i en bubbla av harmoni och hopp. Men det hjälpte inte. JÄVLA SKIT.

Verklighetens bistra sanningar

Så var det dags att vakna upp och möta verkligheten igen.

Jag vaknade ännu en gång mitt i natten. Den här gången hade jag lite ont i magen. Det kändes inte riktigt som mensvärk så jag funderade ett tag på om jag kanske hade ätit något dåligt. När jag vaknade i morse tänkte jag ändå att det fanns en liten risk att det var någon form av föraningar till mens så jag var lite orolig att det skulle komma blod när jag klev upp. Till min stora förtvivlan kom lite gammalt blod. Så nu sitter jag här och väntar på att helvetet ska braka lös. Jag har inte ringt barnmorskan för hon kommer ändå att insistera på att vänta och se, men jag känner att det är kört. Jag vill bara inte förstå det. Orkar inte ta in det. Vill inte inse. Vill fortsätta att leva i min bubbla av hopp. Vill fortsätta att vara glad lite till.

Jag fick bara vara glad i tio dagar. Nu dröjer det tre månader till nästa gång jag får känna hopp igen. Det är den bistra sanningen.

Jag känner mej lurad. Lurad på livet. Det som alla andra lever.

Hopp

Jag vaknade återigen mitt i natten. Denna gång var allt jag kände borta. Jag blev så glad att jag inte kunde somna om. Jag låg vaken och tänkte att hoppet inte är ute. Idag är jag förstås trött, men har ändå återfått lite av den positiva känslan jag hade från början. Hoppet är inte ute. Det enda som saknas är lite symptom....

Nu är det bevisat. Man blir knäpp av IVFer. Man måste tydligen gå igenom alla register av känslor för säkerhets skull. Tyvärr gör man kanske alltför tvära kast mellan upp och ner och omgivningen har inte en chans att hänga med. Jag har i alla fall fått en försmak av den kommande veckans desperation. Förhoppningsvis får jag leva kvar i min lilla bubbla ett tag till (helst ett bra tag framöver).

Tvivel

Som på beställning kom då mina första tvivel. Jag vaknade mitt i natten och kände mej tung i huvudet. I mitt sömniga tillstånd försökte jag minnas om vi drack vin kvällen innan. Nej just det. Jag dricker ju inte vin just nu. Så började tankarna sakta rinna in och bilden klarnade. Är det min menshuvudvärk som redan gjort entre!? Vid det här laget är jag klarvaken. Ångest. Neeej! Jag vill inte! Jag har ju varit så glad. Kan jag inte få vara lite glad? Jag kryper närmare min älskade. Krockar med hunden istället. Och somnar till slut. Med mardrömmar.

6 dagar efter återförandet. Är inte det lite tidigt? Typiskt. Eller så är det lågtryck? Eller allmän trötthet? Eller? Jag vill gärna hitta andra förklaringar men faktum är att jag känner igen den här sopiga känslan av dåligt järnvärde. Hela dagen har fortsatt i samma anda. Jag har pendlat från att tänka att det är orimligt att jag börjar känna av mensen redan nu till att tänka att jag bara ljuger för mej själv när jag tänker att det inte är pms symptom. Det enda jag vet med säkerhet är att jag har några fruktansvärt jobbiga dygn framför mej. Jag vill inte!!

5 dagar efter återföringen

De senaste dagarna har jag försökt hålla kvar den lyckliga känslan jag hade efter återförandet. Jag har försökt se framför mej hur cellerna fortsätter att dela sej. Hur embryot borrar sej in djupt. Varje morgon vaknar jag och försöker känna efter hur det går. Inte för att jag förväntar mej några symptom, men jag försöker snarare heja på lite.

Jag har tagit det extremt lugnt. Jag tror att jag blir extra trött av progesteronet för jag brukar inte vara fullt såhär bortkopplad och lat. Det är egentligen ganska skönt men det är ju inte så lämpligt på jobbet.... Framåt eftermiddagen har jag svårt att hålla ögonen öppna och på kvällen somnar jag betydligt tidigare än vanligt och är lika trött igen nästa dag.

Igår fick jag ett mail av en gammal vän. En vän som jag har varit väldigt ledsen på för att hon inte har hört av sej och frågat hur det går eller hur jag mår. Vi gjorde fertilitetsutredningen ungefär samtidigt. Då hade dom försökt få barn i ett halvår. Vi hade varit barnlösa betydligt längre. Då hade hon panik. Jag var ganska optimistisk. Vi lovade varandra att berätta allt. Jag berättade. Hon blev gravid. Flera gånger. Utan att berätta. Efter tre missfall berättade hon. Då var hon gravid igen och allt såg bra ut. 5 månader senare fick hon en son. Jag vet att hon har en jobbig resa bakom sej. Jag försöker påminna mej själv om det nu när jag känner mej så sviken.
Det jag inte förstår är hur fort får man glömma egentligen? Hon säger att hon förstår. Men jag tror inte det. Det har gått tre år sen vi började prata öppet (åtminstone gjorde jag det). Jag lever kvar i samma graviditetskamp. Hon är inte kvar i kampen. Hon kommer inte ihåg. Hade hon kommit ihåg så hade hon kanske kunnat förstå. Då hade hon hört av sej och frågat hur jag mår för länge sen. Istället slutade hon att höra av sej efter missfallet. Innan hade vi kontakt varje vecka. Det värsta är att mitt knäppa JAG inte kan låta bli att undra varför hon hör av sej nu? Mitt knäppa JAG vill inte veta svaret på den frågan. Mitt knäppa JAG är så knäppt! Jag vill ju ha kvar hennes vänskap men mår dåligt av att inte berätta hur jag egentligen känner. Ska jag låtsas som ingenting och bara hålla andan som vanligt eller ska jag orka vara ärlig? Jag vet inte. Jag är trött på att vara bitter.

Lättnad

Ingenting blir riktigt som man tänker. I torsdags gick jag omkring hela förmiddagen och höll krampaktigt i min telefon. Dom skulle ringa från kliniken och tala om hur många av äggen som blivit befruktade. Ingen ringde. Till slut var jag tvungen att stänga av telefonen på grund av ett evenemang som jag skulle gå på. Precis när jag börjar trycka av telefonen känner jag hur den vibrerar lite. Men då var det försent. Några timmar senare lyssnar jag av meddelandet. Av 6 ägg var två omogna och resten hade befruktats. 4 småttingar kvar alltså. Trots att detta var ungefär vad vi hade föreställt oss var det lite plågsamt att inse att av dessa 4 ägg kanske inget blir riktigt bra. Jag kunde inte låta bli att tänka på min första IVF, där vi började med 5 varav 4 blev befruktade. Den gången blev bara ett embryo tillräckligt bra för återföring och resten fick slängas. Visserligen blev det till slut ett foster, men det var ju inte direkt några marginaler. Hur skulle det bli den här gången? 0 av 4? På fredag morgon gick jag cirklar kring telefonen. Till slut var jag tvungen att ringa. Då skulle dom precis gå på 'äggrond', så dom visste inte mycket mer om embryona än att dom såg mycket fina ut dagen innan.

KL. 13.00 var det så dags att infinna sej. Jag fick byta om och sen satt jag nervöst väntade. En evighet (typ 10 minuter). När läkaren kom såg han förstås ut som att han hade ett dåligt besked. Av de 4 ägg som blev befruktade hade 3 fryskvalitet!!! Det tog en stund innan jag förstog. Jag var så beredd på ett negativt besked att jag först trodde att han sagt fel eller att han kanske förväxlat mej med någon annan. Men det var mej han pratade med. 2 småttingar till frysen! Ett litet embryo till lilla magen. Jag är så lycklig. Det är en sån lättnad. De senaste veckorna har verkligen varit psykiskt påfrestande. Ett tag var jag övertygad om att jag inte skulle få något tillbaka alls. Men så blev det verkligen inte!!

Alla hjärtans embryon

Så var det då dags för ägguttagning. Stressade och spända snubblade vi in några minuter försent på kliniken efter att ha suttit i bilkö. Puuh, vi hann. Nästan. Ingen riktigt bra start, men väl där kändes det som om vi hade hamnat på ett spa. Lugnande musik, trevliga rum, leende sköterskor..... eller så var det pillrena jag fick vid ankomsten. Lugn blev jag i alla fall.

Plockningen gick smidigt och snabbt och relativt smärtfritt. Ett par små stick och sen var det värsta över. Höger äggstock hade ett antal fina äggblåsor. Vänster märkte ingen av oss att han tog. Märkligt. Kanske blev det något kvar?? Hur som helst kändes det som något fler än de fem blåsorna läkaren fann i fredags. Efteråt väntade vi väldigt oroligt på domen. De senaste dagarna har jag försökt ställa in mej på att det inte skulle bli mer än tre ägg. Hitills har det varit ett par fler äggblåsor vid sista ultraljudet än ägg som dom fått ut vid plockningen, så jag tog för givet att det skulle bli så nu också. Nu fick dom ut sex ägg. Jag blev så lättad. Det känns plötsligt hoppfullt att det blir nånting att föra tillbaka. Hoppas, hoppas!! Imorgon ska dom ringa och berätta hur läget ser ut. Jag är otroligt nervös. Vad kan vara mer passande än att våra embryon blir till på Alla hjärtans dag....

Eländesveckan

Precis när jag trodde att den här eländesveckan började vända.... Ett nytt ultraljud. Nu för att bestämma plockningsdatum. Den här gången hade antalet äggblåsor minskat från sex till fem. Efter ultraljudet i måndags ville dom att jag skulle öka dosen Puregon från 250 till 300 u. Jag var ganska säker på att det åtminstone skulle ha tillkommit en eller ett par blåsor. Istället blev det motsatsen. Nu har jag panik. Tänk om det inte blir någonting att sätta tillbaka! Efter all skit som man får utstå och höga doser fattar jag inte att det ser så glest ut. Ännu sämre än förra gången. Egentligen är det vänster äggstock som trasslar eftersom den bara har en blåsa. Läkaren försökte trösta mej med att man har sett att antal ägg inte har så stor betydelse för resultatet, men nu är jag riktigt orolig att det skiter sej fullständigt. "Nu rycker vi upp oss" sa han taffligt. "Vaddå vi" tänkte jag och kände hur det ilade ända ner i märgen.

Vad kan man göra annat än att vänta och se. All denna terrorväntan. Hur ska jag fixa det?

Den här veckan har verkligen inte varit till min fördel. Det är som om han där uppe vill krama ur det sista ur mej. Efter mitt förra inlägg har det bara fortsatt i samma anda. Till slut började det bli komiskt. I onsdags talade en granne in ett meddelande i min telefonsvarare där hon pratade om tjejmiddagen på fredag (som jag inte kände till) och hur vi borde ordna present. Ett flertal mail cirkulerade också om presenter och logistik kring barnpassning. Så
jag tänkte att jag kanske missat någon lapp i brevlådan. Kanske var det nu turen skulle vända? Trevligt att gå på tjejmiddag tänkte jag i min enfald. Efter ett tag fick jag ett konstigt mail med subject 'recall mail'. Ingen förklaring eller kommentar. Så jag ringde min granne för att klara upp det hela.... "Oj vad piiiinsaaamt. det har blivit feeel" säger hon. "Du är väl inte bjuden?". Jag kände mej ganska road vid det här laget, och avslutade samtalet med ett lite elakt "ha så trevligt på fredag då", och bjöd hem en kompis istället.

Det blir så när man är barnlös och bor i ett område där alla har små barn. Folk glömmer helt enkelt bort att man finns. Man ses inte vid skolor och dagis, man har inte barn som kan leka, man räknas inte. I vissa lägen känns det som en medveten utfrysning. Man kan inte bidra med ett barn som kan sysselsätta grannarnas barn. Man kommer aldrig att ställa upp och hämta på dagis. Alltså kan man inte bidra med nånting och det finns inget skäl att bjuda in. Jag vet att man många gånger tänker att det bara är jobbigt att vara med om man inte har barn. Men har man någonsin reflekterat över motsatsen? Att om man är den enda som inte har barn i en vänskapskrets så kan man känna sej ganska utanför?

Nu vet jag att jag låter sådär negativ och bitter igen. Jag trodde verkligen att jag skulle bli lite gladare efter dagens ultraljud. Istället fick jag mej en ny törn av olycka. En illavarslande känsla inför nästa veckas plockning.

Självömkan

Den här veckan tar aldrig slut. I morse när jag kom berättade en kollega glatt att han och hans fru skulle gå på ultrajud och titta på deras bebis. Det var det sista jag ville höra. Vad spännande säger jag och försöker låta äkta samtidigt som jag sväljer min klump i halsen. Jag tror inte att jag lyckades så bra för han såg lite bekymrad ut efteråt. Jag har varit väldigt ledsen efter det som hände i måndags. Allting är så känsligt just nu. Jag hade precis börjat få upp lite energi för mitt jobb. Började nästan känna att det var kul igen. Tänk att det kunde vända med bara några ord. Min invigde bundsförvant stack mej i ryggen. Nu kan jag inte lita på någon. Jag har inte pratat med den klumpiga kollegan sedan dess. Jag undviker honom. Sätter på mej hörlurarna när han kommer in i rummet och låtsas att jag är koncentrerad på mitt jobb. Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag vet heller inte vad som verkligen är jag och vad som är hormoner. Jag blir väldigt arg väldigt fort. Så mycket vet jag. Jag känner mej också väldigt utelämnad och bräcklig. Jag suger i mej allt som händer som en svamp. Inte alls som jag brukar.

Den här veckan känns det som att allt går snett. Jag missar bussar. Tvprogrammet som jag spetsat in mej på i en vecka missar jag för att just den kanalen jag vill titta på inte fungerar just den kvällen. Folk säger klumpiga och sårande saker. Jag åker på ett till frikort på apoteket eftersom läkaren skrivit ut för lite och mitt frikort gick ut för en vecka sen. 1800:- fattigare grälar jag med min älskade. För livet står still. Inget att se fram emot. Vi pratar om att boka en resa. Jag oroar mej för att vi inte har råd. Eller för att det kanske krockar med en IVF. Vågar inte planera nånting. För livet handlar just nu om menscykler. Och att fortsätta andas.

Måste rycka upp mej för ingen annan kommer att göra det åt mej....

Slag under bältet

Veckan har inte direkt börjat smärtfritt. Jag hade ultraljud och blodprov i morse. Vaknade på gott humör, lite spänd inför vad dom skulle säga som alltid. Jag är lika orolig varje gång att dom plötsligt bara ska skaka på huvudet och ge mej dödstöten när dom undersöker. Man lägger så mycket hopp och energi och tankar på det här att man blir vansinnig för minsta lilla incident. Jag tror också att jag gick dit med en förväntan om ett omhändertagande. Att någon skulle fråga hur det går eller hur jag mår. Jag har ju faktiskt inte mått så prima. Innan jag ens hann sätta mej i väntrummet slussades jag in i en undersökningstol. Jag hann knappt få av mej brallorna. Normalt är det skönt att slippa sitta och vänta, men i det här fallet blev jag överrumplad. Fem blåsor på höger och ...... ja hmmm, bara en blåsa på vänster slänger läkaren ur sej innan jag ens hunnit hitta skärmen där jag ska titta. Så in i ett annat rum. Tack och lov hinner jag påpeka att jag har för lite Puregon. Det kommer inte att räcka till fredag (nästa UL). Först tror han inte på mej men när han ser efter inser han att det är för lite. Han börjar räkna på det som jag redan räknat ut och får bita mej i tungan för att låta honom komma på det först. För han är uppenbarligen lite störd över att jag säger detta inför den barnmorskestuderande tjejen som sitter med. Nu är det tyvärr så att Puregonet kommer att räcka precis till fredag och jag kommer att få ta ännu en tur till apoteket igen på fredag. Om dom dessutom ökar dosen vilket jag misstänker att dom kommer att göra kommer det definitivt inte att räcka ens till fredag.

Besviken över de futtiga sex blåsorna trots rejält högre Puregondos och det lite väl hastiga bemötandet promenerade jag med en klump i halsen till jobbet. Sex blåsor! Det var färre än det var sist jag var inne på vanlig undersökning (alltså när jag inte var under behandling). Ingen som bryr sej hur man mår. Inte ens min man behagade ringa. Väl på jobbet slog jag mej ner vid morgonfikat. Det första jag hörde var "Det är ju så när man har barn....". Illamående lyssnade jag snällt vidare. En kollega frågade en annan om pappaledigheten. "En dag i veckan , på fredagar" svarar han. Bra val säger jag. "Vad menar du?" säger han lite aggressivt. "Ja, jag menar bara att det är bra att ta i anslutning till helgen" säger jag och känner mej genast trängd i ett hörn. "Du har väl ingen jävla aaaning om vad det innebär att ta hand om ett barn" säger han rått. En kvinnlig kollega skrattar högt. Jag reser mej upp och går och låser in mej på toaletten. Och gråter. Det finns ingen annanstans att ta vägen. Hennes skratt ekar fortfarande. Efter en lång stund vågar jag så kliva ut ur toaletten. Fast besluten att ta mej härifrån resten av dagen. Jag kan inte arbeta. Den manliga kollegan ber om ursäkt. Han har väldigt dåligt samvete. Det som var mest sårande var att han är väl insatt i min situation. Jag hade inte väntat mej det påhoppet från honom. Vad är det med föräldrar och behovet av att beklaga sej?

Det är tungt just nu. Det värsta är att jag känner mej så ensam och utelämnad. Min man jobbar dygnet runt och går aldrig att nå på jobbet. På kvällarna sitter jag själv med mina sprayer och sprutor. Ensam med mina tankar som vi aldrig hinner ventilera och dom oberäkneliga hormonsvängningarna som spelar spratt. Man kan bli knäpp för mindre.

Sprutdag 3

I förrgår var den där dagen vi har bävat för sen missfallet. Vi skulle bli föräldrar. Konstigt nog passerade dagen ganska smärtfritt. Lite tårar på morgonen och sen var det färdigt. Jag var nästan på gott humör. Kanske för att huvudvärken i princip var borta. Efter 8 dagar av huvudvärk var jag nog mest lättad över att kunna jobba utan att sitta och kisa på datorskärmen. Nu har sorgedatumet passerat och det känns som att jag kan se framåt utan att få en klump i halsen. Naturligtvis finns den där malande oron alltid inom nära räckhåll och jag försöker trycka bort den så gott det går. Den främsta oron är ju förstås att jag kanske aldrig blir med barn igen. Även om jag känner väldigt starkt för adoptionsalternativet märker jag att jag just nu blir irriterad på folk som tar upp adoption med mej. Jag har ju själv sagt att jag gärna vill göra både och, och det vill jag också. Men jag tror att jag blir irriterad när mina vänner eller min familj visar att dom OCKSÅ tänker tanken att vi aldrig kommer att lyckas. Som att dom redan har dömt ut oss vad gäller biologiskt föräldraskap. Min tävlingsnerv börjar pulsera och jag känner bara för att visa dom att jag banne mej inte tänker ge mej i första taget.

Nu är jag på tredje sprutdagen. Än så länge har jag lyckats tänka på annat vilket känns positivt. Jag hoppas bara att jag kan fortsätta med det. Jag vaknar fortfarande ett par gånger varje natt och är alldeles genomsvettig. Ibland bli jag alldeles yr i huvudet och känner mej kallsvettig. Jag antar att det är biverkningar jag får leva med. Jag hoppas bara att det är värt det....