Självömkan

Den här veckan tar aldrig slut. I morse när jag kom berättade en kollega glatt att han och hans fru skulle gå på ultrajud och titta på deras bebis. Det var det sista jag ville höra. Vad spännande säger jag och försöker låta äkta samtidigt som jag sväljer min klump i halsen. Jag tror inte att jag lyckades så bra för han såg lite bekymrad ut efteråt. Jag har varit väldigt ledsen efter det som hände i måndags. Allting är så känsligt just nu. Jag hade precis börjat få upp lite energi för mitt jobb. Började nästan känna att det var kul igen. Tänk att det kunde vända med bara några ord. Min invigde bundsförvant stack mej i ryggen. Nu kan jag inte lita på någon. Jag har inte pratat med den klumpiga kollegan sedan dess. Jag undviker honom. Sätter på mej hörlurarna när han kommer in i rummet och låtsas att jag är koncentrerad på mitt jobb. Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag vet heller inte vad som verkligen är jag och vad som är hormoner. Jag blir väldigt arg väldigt fort. Så mycket vet jag. Jag känner mej också väldigt utelämnad och bräcklig. Jag suger i mej allt som händer som en svamp. Inte alls som jag brukar.

Den här veckan känns det som att allt går snett. Jag missar bussar. Tvprogrammet som jag spetsat in mej på i en vecka missar jag för att just den kanalen jag vill titta på inte fungerar just den kvällen. Folk säger klumpiga och sårande saker. Jag åker på ett till frikort på apoteket eftersom läkaren skrivit ut för lite och mitt frikort gick ut för en vecka sen. 1800:- fattigare grälar jag med min älskade. För livet står still. Inget att se fram emot. Vi pratar om att boka en resa. Jag oroar mej för att vi inte har råd. Eller för att det kanske krockar med en IVF. Vågar inte planera nånting. För livet handlar just nu om menscykler. Och att fortsätta andas.

Måste rycka upp mej för ingen annan kommer att göra det åt mej....