Eländesveckan

Precis när jag trodde att den här eländesveckan började vända.... Ett nytt ultraljud. Nu för att bestämma plockningsdatum. Den här gången hade antalet äggblåsor minskat från sex till fem. Efter ultraljudet i måndags ville dom att jag skulle öka dosen Puregon från 250 till 300 u. Jag var ganska säker på att det åtminstone skulle ha tillkommit en eller ett par blåsor. Istället blev det motsatsen. Nu har jag panik. Tänk om det inte blir någonting att sätta tillbaka! Efter all skit som man får utstå och höga doser fattar jag inte att det ser så glest ut. Ännu sämre än förra gången. Egentligen är det vänster äggstock som trasslar eftersom den bara har en blåsa. Läkaren försökte trösta mej med att man har sett att antal ägg inte har så stor betydelse för resultatet, men nu är jag riktigt orolig att det skiter sej fullständigt. "Nu rycker vi upp oss" sa han taffligt. "Vaddå vi" tänkte jag och kände hur det ilade ända ner i märgen.

Vad kan man göra annat än att vänta och se. All denna terrorväntan. Hur ska jag fixa det?

Den här veckan har verkligen inte varit till min fördel. Det är som om han där uppe vill krama ur det sista ur mej. Efter mitt förra inlägg har det bara fortsatt i samma anda. Till slut började det bli komiskt. I onsdags talade en granne in ett meddelande i min telefonsvarare där hon pratade om tjejmiddagen på fredag (som jag inte kände till) och hur vi borde ordna present. Ett flertal mail cirkulerade också om presenter och logistik kring barnpassning. Så
jag tänkte att jag kanske missat någon lapp i brevlådan. Kanske var det nu turen skulle vända? Trevligt att gå på tjejmiddag tänkte jag i min enfald. Efter ett tag fick jag ett konstigt mail med subject 'recall mail'. Ingen förklaring eller kommentar. Så jag ringde min granne för att klara upp det hela.... "Oj vad piiiinsaaamt. det har blivit feeel" säger hon. "Du är väl inte bjuden?". Jag kände mej ganska road vid det här laget, och avslutade samtalet med ett lite elakt "ha så trevligt på fredag då", och bjöd hem en kompis istället.

Det blir så när man är barnlös och bor i ett område där alla har små barn. Folk glömmer helt enkelt bort att man finns. Man ses inte vid skolor och dagis, man har inte barn som kan leka, man räknas inte. I vissa lägen känns det som en medveten utfrysning. Man kan inte bidra med ett barn som kan sysselsätta grannarnas barn. Man kommer aldrig att ställa upp och hämta på dagis. Alltså kan man inte bidra med nånting och det finns inget skäl att bjuda in. Jag vet att man många gånger tänker att det bara är jobbigt att vara med om man inte har barn. Men har man någonsin reflekterat över motsatsen? Att om man är den enda som inte har barn i en vänskapskrets så kan man känna sej ganska utanför?

Nu vet jag att jag låter sådär negativ och bitter igen. Jag trodde verkligen att jag skulle bli lite gladare efter dagens ultraljud. Istället fick jag mej en ny törn av olycka. En illavarslande känsla inför nästa veckas plockning.