Sprutdag 3

I förrgår var den där dagen vi har bävat för sen missfallet. Vi skulle bli föräldrar. Konstigt nog passerade dagen ganska smärtfritt. Lite tårar på morgonen och sen var det färdigt. Jag var nästan på gott humör. Kanske för att huvudvärken i princip var borta. Efter 8 dagar av huvudvärk var jag nog mest lättad över att kunna jobba utan att sitta och kisa på datorskärmen. Nu har sorgedatumet passerat och det känns som att jag kan se framåt utan att få en klump i halsen. Naturligtvis finns den där malande oron alltid inom nära räckhåll och jag försöker trycka bort den så gott det går. Den främsta oron är ju förstås att jag kanske aldrig blir med barn igen. Även om jag känner väldigt starkt för adoptionsalternativet märker jag att jag just nu blir irriterad på folk som tar upp adoption med mej. Jag har ju själv sagt att jag gärna vill göra både och, och det vill jag också. Men jag tror att jag blir irriterad när mina vänner eller min familj visar att dom OCKSÅ tänker tanken att vi aldrig kommer att lyckas. Som att dom redan har dömt ut oss vad gäller biologiskt föräldraskap. Min tävlingsnerv börjar pulsera och jag känner bara för att visa dom att jag banne mej inte tänker ge mej i första taget.

Nu är jag på tredje sprutdagen. Än så länge har jag lyckats tänka på annat vilket känns positivt. Jag hoppas bara att jag kan fortsätta med det. Jag vaknar fortfarande ett par gånger varje natt och är alldeles genomsvettig. Ibland bli jag alldeles yr i huvudet och känner mej kallsvettig. Jag antar att det är biverkningar jag får leva med. Jag hoppas bara att det är värt det....