Sorgen

Sorgen över att solen inte ville lysa på oss denna gång heller. Bitterheten över att vi inte kan påverka. Över att vi inte kan själva. Otåligheten att vi fortfarande står och stampar på samma ställe som för sju år sen. Ilskan över orättvisan. Över att jag inte fick antibiotika i tid och därmed fick missfall. Tvivlet inför nästa behandling. Stressen av min ålder. Smärtan som bor i bröstet. Den som bara dunkar och river och gör att det blir svårt att få luft.

Jag är häpen över att min kropp är på jobbet idag. Att den klev upp och klädde på sej och åkte iväg. Munnen talar om oviktiga saker som om inget har hänt. Ögonen säger något annat. När ger kroppen upp undrar jag?

Jag försöker hitta någonting positivt. Men det är svårt. Just nu. Livet handlar om att bli gravid. Om att lösa problemet. Jag har skygglappar på mej och orkar inte se någonting annat. Ingenting annat meningsfullt. Alla relationer blir en påminnelse om det vi inte kan få. Jag har ingen energi för mitt arbete. Mina vänner som alla har barn är hungriga på karriär. Jag är bara hungrig på mammaledighet och sömnlösa nätter med barnskrik. Vi borde kanske resa bort, men vi behöver pengarna till fler IVFer och adoption. Vi borde kanske planera in något roligt till sommaren, men vad kan vara roligare än att bli gravid? Ingenting.

Min man är beredd att göra ett försök till och sen ge upp och satsa helhjärtat på adoption. Lägga hela det här eländet bakom oss, plocka upp spillrorna och börja bygga utifrån våra förutsättningar. Jag får panik när jag inser att vi snart måste ta ett sånt beslut. Innerst inne har jag nog tänkt som alla andra så noga påpekar för oss, att om man blivit gravid en gång borde man kunna bli det igen. Men det finns inga garantier. Var ska vi sätta gränsen för hur mycket vi utsätter oss för innan vi sätter stopp? När ger kroppen upp undrar jag?

Vi ska till familjerättsenheten om en månad. Ett första möte om adoption. Då har det gått 5 månader från det att vi kontaktade dom. Det är en indikation på hur lång tid resten kommer att ta.... Men just nu är det min enda livboj (bortsett från min underbara älskade man). Vi hade (mycket fördomsfullt) föreställt oss att vår utredare är en kvinna. Av någon anledning blev jag störd över att det är en man. Tänk om personkemin inte fungerar (detta gäller förstås oavsett kvinna eller man....)? Små nyanser som spelar en stor roll. Ska försöka programmera om dialogerna i mitt huvud till dialoger med en man.... Fy skäms för såna antaganden!

Nu väntar alla roliga samtal till föräldrar, syskon och vänner. Det är tungt att göra alla besvikna. Tungt att misslyckas inför sina närmaste. De som skulle hålla tummarna. De som inte förstår hur omöjligt det är att bli gravid. De som redan har börjat smida bebisplaner. Nej. Det blir inte heller någon bebis år 2007. Den här gången finns inga bortförklaringar att ta till som sist. Allt såg så lovande ut. Jag har gjort allt i min makt. Tagit det lugnt, inte druckit kaffe, ätit nyttigt, inte sportat, bara levt i en bubbla av harmoni och hopp. Men det hjälpte inte. JÄVLA SKIT.