Slag under bältet

Veckan har inte direkt börjat smärtfritt. Jag hade ultraljud och blodprov i morse. Vaknade på gott humör, lite spänd inför vad dom skulle säga som alltid. Jag är lika orolig varje gång att dom plötsligt bara ska skaka på huvudet och ge mej dödstöten när dom undersöker. Man lägger så mycket hopp och energi och tankar på det här att man blir vansinnig för minsta lilla incident. Jag tror också att jag gick dit med en förväntan om ett omhändertagande. Att någon skulle fråga hur det går eller hur jag mår. Jag har ju faktiskt inte mått så prima. Innan jag ens hann sätta mej i väntrummet slussades jag in i en undersökningstol. Jag hann knappt få av mej brallorna. Normalt är det skönt att slippa sitta och vänta, men i det här fallet blev jag överrumplad. Fem blåsor på höger och ...... ja hmmm, bara en blåsa på vänster slänger läkaren ur sej innan jag ens hunnit hitta skärmen där jag ska titta. Så in i ett annat rum. Tack och lov hinner jag påpeka att jag har för lite Puregon. Det kommer inte att räcka till fredag (nästa UL). Först tror han inte på mej men när han ser efter inser han att det är för lite. Han börjar räkna på det som jag redan räknat ut och får bita mej i tungan för att låta honom komma på det först. För han är uppenbarligen lite störd över att jag säger detta inför den barnmorskestuderande tjejen som sitter med. Nu är det tyvärr så att Puregonet kommer att räcka precis till fredag och jag kommer att få ta ännu en tur till apoteket igen på fredag. Om dom dessutom ökar dosen vilket jag misstänker att dom kommer att göra kommer det definitivt inte att räcka ens till fredag.

Besviken över de futtiga sex blåsorna trots rejält högre Puregondos och det lite väl hastiga bemötandet promenerade jag med en klump i halsen till jobbet. Sex blåsor! Det var färre än det var sist jag var inne på vanlig undersökning (alltså när jag inte var under behandling). Ingen som bryr sej hur man mår. Inte ens min man behagade ringa. Väl på jobbet slog jag mej ner vid morgonfikat. Det första jag hörde var "Det är ju så när man har barn....". Illamående lyssnade jag snällt vidare. En kollega frågade en annan om pappaledigheten. "En dag i veckan , på fredagar" svarar han. Bra val säger jag. "Vad menar du?" säger han lite aggressivt. "Ja, jag menar bara att det är bra att ta i anslutning till helgen" säger jag och känner mej genast trängd i ett hörn. "Du har väl ingen jävla aaaning om vad det innebär att ta hand om ett barn" säger han rått. En kvinnlig kollega skrattar högt. Jag reser mej upp och går och låser in mej på toaletten. Och gråter. Det finns ingen annanstans att ta vägen. Hennes skratt ekar fortfarande. Efter en lång stund vågar jag så kliva ut ur toaletten. Fast besluten att ta mej härifrån resten av dagen. Jag kan inte arbeta. Den manliga kollegan ber om ursäkt. Han har väldigt dåligt samvete. Det som var mest sårande var att han är väl insatt i min situation. Jag hade inte väntat mej det påhoppet från honom. Vad är det med föräldrar och behovet av att beklaga sej?

Det är tungt just nu. Det värsta är att jag känner mej så ensam och utelämnad. Min man jobbar dygnet runt och går aldrig att nå på jobbet. På kvällarna sitter jag själv med mina sprayer och sprutor. Ensam med mina tankar som vi aldrig hinner ventilera och dom oberäkneliga hormonsvängningarna som spelar spratt. Man kan bli knäpp för mindre.