Hopp

Jag vaknade återigen mitt i natten. Denna gång var allt jag kände borta. Jag blev så glad att jag inte kunde somna om. Jag låg vaken och tänkte att hoppet inte är ute. Idag är jag förstås trött, men har ändå återfått lite av den positiva känslan jag hade från början. Hoppet är inte ute. Det enda som saknas är lite symptom....

Nu är det bevisat. Man blir knäpp av IVFer. Man måste tydligen gå igenom alla register av känslor för säkerhets skull. Tyvärr gör man kanske alltför tvära kast mellan upp och ner och omgivningen har inte en chans att hänga med. Jag har i alla fall fått en försmak av den kommande veckans desperation. Förhoppningsvis får jag leva kvar i min lilla bubbla ett tag till (helst ett bra tag framöver).