Verklighetens bistra sanningar

Så var det dags att vakna upp och möta verkligheten igen.

Jag vaknade ännu en gång mitt i natten. Den här gången hade jag lite ont i magen. Det kändes inte riktigt som mensvärk så jag funderade ett tag på om jag kanske hade ätit något dåligt. När jag vaknade i morse tänkte jag ändå att det fanns en liten risk att det var någon form av föraningar till mens så jag var lite orolig att det skulle komma blod när jag klev upp. Till min stora förtvivlan kom lite gammalt blod. Så nu sitter jag här och väntar på att helvetet ska braka lös. Jag har inte ringt barnmorskan för hon kommer ändå att insistera på att vänta och se, men jag känner att det är kört. Jag vill bara inte förstå det. Orkar inte ta in det. Vill inte inse. Vill fortsätta att leva i min bubbla av hopp. Vill fortsätta att vara glad lite till.

Jag fick bara vara glad i tio dagar. Nu dröjer det tre månader till nästa gång jag får känna hopp igen. Det är den bistra sanningen.

Jag känner mej lurad. Lurad på livet. Det som alla andra lever.