5 dagar efter återföringen

De senaste dagarna har jag försökt hålla kvar den lyckliga känslan jag hade efter återförandet. Jag har försökt se framför mej hur cellerna fortsätter att dela sej. Hur embryot borrar sej in djupt. Varje morgon vaknar jag och försöker känna efter hur det går. Inte för att jag förväntar mej några symptom, men jag försöker snarare heja på lite.

Jag har tagit det extremt lugnt. Jag tror att jag blir extra trött av progesteronet för jag brukar inte vara fullt såhär bortkopplad och lat. Det är egentligen ganska skönt men det är ju inte så lämpligt på jobbet.... Framåt eftermiddagen har jag svårt att hålla ögonen öppna och på kvällen somnar jag betydligt tidigare än vanligt och är lika trött igen nästa dag.

Igår fick jag ett mail av en gammal vän. En vän som jag har varit väldigt ledsen på för att hon inte har hört av sej och frågat hur det går eller hur jag mår. Vi gjorde fertilitetsutredningen ungefär samtidigt. Då hade dom försökt få barn i ett halvår. Vi hade varit barnlösa betydligt längre. Då hade hon panik. Jag var ganska optimistisk. Vi lovade varandra att berätta allt. Jag berättade. Hon blev gravid. Flera gånger. Utan att berätta. Efter tre missfall berättade hon. Då var hon gravid igen och allt såg bra ut. 5 månader senare fick hon en son. Jag vet att hon har en jobbig resa bakom sej. Jag försöker påminna mej själv om det nu när jag känner mej så sviken.
Det jag inte förstår är hur fort får man glömma egentligen? Hon säger att hon förstår. Men jag tror inte det. Det har gått tre år sen vi började prata öppet (åtminstone gjorde jag det). Jag lever kvar i samma graviditetskamp. Hon är inte kvar i kampen. Hon kommer inte ihåg. Hade hon kommit ihåg så hade hon kanske kunnat förstå. Då hade hon hört av sej och frågat hur jag mår för länge sen. Istället slutade hon att höra av sej efter missfallet. Innan hade vi kontakt varje vecka. Det värsta är att mitt knäppa JAG inte kan låta bli att undra varför hon hör av sej nu? Mitt knäppa JAG vill inte veta svaret på den frågan. Mitt knäppa JAG är så knäppt! Jag vill ju ha kvar hennes vänskap men mår dåligt av att inte berätta hur jag egentligen känner. Ska jag låtsas som ingenting och bara hålla andan som vanligt eller ska jag orka vara ärlig? Jag vet inte. Jag är trött på att vara bitter.