Den stora tröttheten

Det började i helgen. En känsla av att jag är avtrubbad och sinnesförvirrad. Jag är väldigt trött hela tiden. På jobbet har jag svårt att fokusera och på kvällarna vill jag helst bara åka hem och lägga mej i sängen. Jag får dåligt samvete för jag borde njuta av dom fina sommarkvällarna. Samtidigt är det lite skönt att tillåta sej att göra det som känns rätt för stunden. Vi ska åka bort i helgen på en släktträff. Det är visserligen trevligt att träffa alla men jag hoppas på att få vara lite lat också.... jisses vad tråkig jag låter! Men det går över.... hoppas jag?

Dom bruna 'blödningarna' fortsätter och jag ser inget tecken på att dom har tänkt ge sej. Väldigt irriterande för jag kan inte riktigt slappna av medan det håller på såhär.
Varje dag tänker jag att det kanske blir lite mindre, men inte. Det finns inget jag kan göra. Jo en sak, jag undviker att bada pga infektionsrisken. Det som jag älskar! Dessutom försöker jag ta det lite extra lugnt. Inte springa efter bussar och sånt... det är svårt.

Glädjedödare och jubelidioter

Till slut ringde hon. Barnmorskan. Jag började från början. Det var skönt att tala om min oro. Hon sa att just v8 var lite typiskt för blödningar. Det var skönt att höra. Samtidigt vill jag att det ska sluta nu. Jag vill inte gå med blödning en längre tid för det var ju precis det som gjorde att jag fick en infektion förra gången.

Barnmorskan bokade en tid för mej om två veckor. En tid för samtal och en tid för undersökning hos läkare. Hon skrev som motivering 'undersökning på grund av oro'. Jag uppskattar verkligen undersökningen men vill inte bli stämplad som extra orolig (även om det är precis det jag är). När jag under förra graviditeten kom in till akuten med störtblödning blev jag mottagen av en läkare som sa 'man blir extra orolig om man har gjort IVF. Man blir extra orolig sedan som förälder också'..... tacka faan för det!!!! Om det forsar blod mellan benen i 16 timmar i sträck kanske man har rätt att var 'extra orolig', speciellt när man inte direkt blir gravid bara man tittar på en kille...

Jag har börjat berätta lite försiktigt för dom som frågar hur det har gått med IVFen. Det går ju inte att ljuga och säga att det inte gick. Det är ganska många som är insatta i vår situation så det enda sättet att inte berätta är att undvika att mötas. Det är väldigt olika hur folk reagerar. Det finns dom som tror att dom måste påpeka att jag inte ska ta ut glädjen i förskott. Att det fortfarande kan gå dåligt. Man ser hur dom blir alldeles konstiga. Jag tror att folk är oroligare nu när det gick som det gick förra gången. Jag vet att dom menar väl men jag berättar inte för dom att jag är gravid för att ännu en gång få min oro bekräftad. Jag berättar för dom för att det är en glad nyhet. För att dom ska jubla och säga att den här gången är det min tur. Oron är jag expert på själv.

Ny pulshöjare

Jag borde ha lärt mej vid det här laget. Man ska inte tro att man ska få slappna av....

I morse kom blod igen Koagulerat blod. Jag försökte tänka att jag måste vänja mej vid det här och att det säkert inte är någon fara. Men samtidigt kom den där oron att något kanske inte är som det ska. Det kommer lite bruna flytningar fortfarande och jag vill helst bara blunda när jag går på toaletten. Jag som precis hade börjat slappna av lite....

När jag kom till jobbet ringde jag till den MVC som jag ändå hade tänkt ringa till idag för att boka en första träff. Dom sa att en barnmorska skulle ringa så fort som möjligt. Ingen har ringt ännu. Jag har hoppat i luften varje gång telefonen har ringt idag. Jag ringde tillbaka för en halvtimme sen och frågade om jag hade råkat ge fel nummer. Men jag var inte bortglömd svarade dom. Visserligen var det skönt att inte vara bortglömd men jag har gått och funderat hela dagen och börjar känna mej frustrerad. Jag får inte så mycket gjort på jobbet och kunde lika gärna stannat hemma idag. Jag hatar blödningar! Jag vill bara vara gravid och bekymmersfri! Jag börjar tvivla på att dom orden kan användas i samma mening.

Två blinkande pixlar

Ultraljud idag. Jag har varit orolig för alla möjliga saker de senaste två veckorna. Igår kväll började jag fundera på om det kanske inte var lite för tidigt för ultraljud. Kanske skulle jag bygga upp en massa hopp och förväntningar och så skulle dom skicka hem oss utan några definitiva svar. Jag har inte alltid varit sån här. Negativ. Men efter så många besvikelser och så mycket smärta har jag börjat utgå ifrån att om det kan hända skit så händer det mej. Men det har vänt nu. Det bara måste vara så.

Jag infann mej i god tid på kliniken. Ensam. Min älskling ringde panikslagen från sin bilkö som stod helt still. I hopp om att läkaren för en gångs skull var försenad blev jag inkallad, i tid. Jag förklarade varför jag var ensam och han var snäll och erbjöd att vi skulle börja med eftersnacket. Det kändes konstigt att prata om mödravård när jag inte visste vad som väntade. Vi kunde ju inte gärna börja med tröstande ord tänkte jag och lyssnade tankspritt på information om vad som händer sen.... Fem minuter senare (en evighet....) dök han upp i dörren. Röd om kinderna och uppenbarligen lika nervös som jag. Strax därpå klev jag upp i stolen och tog ett djupt andetag. "Det är precis som jag misstänkte", sa läkaren. "det är två". Nu tror jag att jag slutade andas helt. Det första blinkande lilla hjärtat hittade han direkt. "Där har vi en", sa han. Mina tårar började rinna. Så började jakten efter den andra. Stilla. Stilla. Inget. Tyst. "Den ligger lite skymd", sa han lugnande men samtidigt lite oroligt. "Ja, där har vi nummer två!" sa han lättad. Tvillingar! Läkaren var inte lika glad. Han såg bekymrad ut men samtidigt tyckte jag mej ana att han var lite rörd. Det kändes som om vi borde skämmas som satte in två embryon. Vi skäms inte. Vi kan inte annat än hoppas att det går bra. Dom finns där nu. Och dom lever!

Efter en kvart inne på kliniken fick vi böter. Jag bara log. Och fortsätter att le.

Blödning

Som om det inte räckte med infektionsskräcken så fick jag enliten blödning i fredags. Bara pyttelite blod. Panikslagen satt jag och svor på bardumsgolvet. Pulsen rusade och jag hade svårt att få luft. Min första tanke var att den misstänkta infektionen nu resulterat i blödning. Inom någon timme skulle det forsa blod och missfallet skulle vara ett faktum. Efter en stund sansade jag mej och tänkte att odlingen dom gjorde kvällen innan inte var speciellt varsam (man går ju in i livmoderkanalen), det är ju extra mycket blodkärl när man är gravid, och blödningen kunde lika gärna ha orsakats av något litet blodkärl som man kommit åt. Jag gick genast och la mej i sängen och pendlade mellan hopp och förtvivlan resten av dagen, mest förtvivlan. Varje toalettbesök var terror. Jag skakade och blev alldeles andfådd av ångest. Varje timme som gick var en lättnad. Jag hade rosafärgad flytning, lite blodblandat, men inte rent blod. Morgonen efter började allt se normalt ut igen. Jag började våga hoppas. På söndag morgon kom lite rosa flytning igen, men sedan dess har det varit lugnt. Jag är fortfarande hysteriskt rädd. Jag sitter hemma och jobbar idag för tanken på att sätta mej på en buss och åka iväg till jobbet är fullständigt svindlande.

Min tröst just nu är att jag mår väldigt illa till och från. Jag är oerhört känslig för allt som luktar, särskilt mat (inte alls likt mej som normalt har ett kasst luktsinne och som gillar att laga mat). Brösten är ömma. Jag har tagit feber morgon och kväll och har inte haft någon som helst feber. Jag har mycket molvärk. Men molvärken är lika obehaglig som den är tröstande. Det känns varje gång som om mensvärken är på gång. Men så slutar det mala efter en stund och jag konstaterar återigen att det var ett graviditetssymptom.

Snart kommer jag att få besked från odlingen. Min man är övertygad om att man kommer att hitta GBS. Han menar på att antingen har man det eller så inte. Odlingen kan inte ge så bra information om huruvida man har mycket eller lite. Personligen ser jag inte vitsen med att odla om det är så. Det känns ganska hopplöst om man ändå inte kan säga att man har en infektion.

På torsdag har vi UL. Jag försöker hålla ut. Ser det bra ut då kan jag nog börja slappna av lite mera. Jag blir alldeles spyfärdig bara på tanken att vi ska dit. Särskilt efter all turbulens den senaste veckan.

Infektionsskräck

Veckan har varit väldigt tung. Jag har inte åkt iväg med jobbet eftersom jag är orolig för att jag har en infektion. Eftersom jag fick missfall pga en infektion förra gången är jag fullständigt panikslagen.

Det började med en svampinfektion som jag fick av Progesteronet. Tydligen är det väldigt vanligt vid graviditet och man sa att jag skulle hålla ut så länge som möjligt med progesteronet och ta en svampbehandling när jag slutat ta progesteronet. Envis som jag är höll jag ut. Dessutom avvaktade jag några dagar för att se om det kanske gick ner av sej självt. Det gjorde det. Istället började jag få väldigt mycket flytningar som jag tyckte var lite väl gula. Först tänkte jag att det var graviditeten, men sen började jag bli orolig för att det är en infektion.

Skälet till min oro är följande. Mitt missfall orsakades av Grupp B streptokocker (GBS). Ungefär vart 3:e kvinna är latent bärare av GBS, och tydligen är jag en av dom. GBSen ligger oftast snällt i bakgrunden och lurar men en infektion kan plötsligt blomma upp. I mitt fall var det troligtvis blödningarna som gav grogrund för bakterierna som växte till sej. Nu är jag orolig att det har hänt igen.

Jag ringde till slut till kliniken igår och berättade om min oro. Först försökte dom slussa mej vidare men barnmorskan erbjöd sej sen att ta en odling från livmodern. Det tar till början av nästa vecka innan dom har svaren. Eftersom jag inte bara kunde sitta och vänta har jag i smyg påbörjat en antibiotika kur (jag har förstås bekräftat med ett par läkarvänner innan). Den här gången tänker jag inte bara sitta passivt och tro på att alla vet vad dom gör. I vilket fall har jag hört att vissa specialister ser till att göra en odling tidigt och ger antibiotika för att rensa i början. Vår läkare på kliniken sa att det var "inget man gör". Det säger säkerligen många andra också. Hade man tagit det säkra före det osäkra i samband med mitt missfall hade jag troligtvis varit mamma nu.

Jag är väldigt rädd och orolig och kände att det inte var läge att åka bort med jobbet. Om det händer något när jag är borta skulle det bli oerhört jobbigt. Samtidigt har jag kontrollerat feber morgon och kväll och har tack och lov ingen feber vilket skulle vara ett tydligt tecken på infektion. Dessutom känner jag mej fortfarande gravid vilket är en skön tröst mitt i all känslomässig kaos.

v5 + 4

Dagarna går väldigt långsamt. Jag vill ha ultraljudet överstökat och att läkaren säger att det ser bra ut....
Ultraljudet är bokat till torsdag nästa vecka så det är långt kvar. Jag räknar ner dagarna och ser varje dag passera med lättnad. Usch vad nervöst.

Jag tänker att jag hade mer molvärk förra gången och blir orolig när jag inte riktigt känner igen hur det var. Däremot mår jag lite mera illa. Men det pendlar väldigt mycket. Vissa dagar (som idag) mår jag illa hela tiden och andra dagar mår jag nästan inte illa alls. Dom dagarna blir jag förstås mera orolig. Lite ironiskt att man är gladare när man mår sämre....

Det är idag tredje dagen utan progesteronstöd. Det är otäckt att sluta med progesteronet och lita fullt ut på kroppen, men än så länge verkar kroppen klara av det bra.

På fredag ska jag resa bort med jobbet. Det blir kanske roligt men jag har inte lust att åka just nu. Jag är så otroligt trött hela tiden. Vore skönt med en vilsam helg istället.

Känslospratt

En vecka har gått sedan jag testade. Känslorna pendlar väldigt mycket upp och ner. Jag är så rädd att graviditeten plötsligt ska ta slut. Ibland känns det som att jag inte alls är gravid. Som att jag kände mej mer gravid när vi testade än nu. Men så känner jag mej stundvis alldeles lycklig och hoppfull om att det kommer att gå bra.

Idag tycker jag att jag känner ett vagt molande i magen. Jag hoppas att det blir mera tydligt för jag vågar inte lita på att det är graviditetssymptom. Jag litar inte längre på min kropp och vad jag känner. Inte efter missfallet. Jag kände mej gravid flera gånger efter missfallet. Jag kände graviditetsmolvärk bara för att möta mensen några timmar senare. Jag mådde illa i flera veckor i streck och insåg till slut att det var ångestillamående. Jag trodde till och med att jag var gravid när jag blödde spontant. Jag testade och testade och blev besviken. Jag insåg att jag kunde känna alla symptom jag ville känna bara genom att tänka.

Nu vågar jag inte tro på att jag mår lite illa eller har lite känningar i magtrakten. Det kan lika gärna vara värmen eller att jag är hungrig eller..... jag vet inte vad jag känner eller om jag känner.

Vi hade egentligen UL bokat till nästa fredag. Nu har vi ändrat tills om två veckor. Det hade blivit för tidigt om en vecka. Risken är att man inte ser någonting. Jag förstår just nu inte hur jag ska kunna vänta två veckor. Men det är väl lika bra att vänja sej vid att vänta..... den här gången ska jag vara gravid länge!

Njutmod

Det tog inte speciellt lång tid att hamna i 'njutmod'. Att krypa iväg till sängen på lördag eftemiddag och slumra en stund och låtsas att jag är supergravid. Att köpa en hängmatta på söndag förmiddag och tänka att det är där jag ska bo i sommar. Att slänga i sej en kanelbulle extra och tänka att det nog är precis vad grynet vill ha. Att sitta och höra sin älskling sjunga av lycka i badet. Att glatt konstatera att jag inte är ett dugg sugen på vin. Att först bestämma sej för att inte berätta för några grannar och tio minuter senare stå och chattra om plusen..... alla tre plus.

Måtte jag inte falla handlöst.

Men om jag gör det har jag i alla fall hunnit njuta av att berätta. Njuta av att få känna att det går att bli gravid.

Njut så länge det varar

Jag har lovat mej själv att inte låta oron ta överhanden. Det går sådär.

Jag testade inte i morse. Jag skulle ju vara cool.... dumt. Det är svårt att tro att det är sant. Imorgon får det nog bli ett till test.... Så rinner progesteronet och jag får påminna mej själv om att det inte är blod. Det känns nämligen precis som när jag blödde före missfallet. Otrevligt. Jag får rysningar. Jag inser att det inte kommer att bli lätt. Samtidigt är det det här jag har längtat efter så länge. Det är ett lyxproblem.

Jag har stunder när jag glömmer bort det lyckliga och känner vemodet komma smygande. Jag har blivit så van vid att inte vara lycklig och känna mej tyngd och vemodig att det faktiskt kommer att ta lite tid att vänja sej vid att jag inte behöver känna så nu. Snurrigt? Ja, jag håller med!

Jag vet inte hur den här graviditeten kommer att sluta. Jag vet att det inte finns några garantier trots att läkarna säger att allt ser bra ut. Jag vet bara en sak med säkerhet. Jag kommer att se till att njuta av varje dag som jag får vara gravid.