Två blinkande pixlar

Ultraljud idag. Jag har varit orolig för alla möjliga saker de senaste två veckorna. Igår kväll började jag fundera på om det kanske inte var lite för tidigt för ultraljud. Kanske skulle jag bygga upp en massa hopp och förväntningar och så skulle dom skicka hem oss utan några definitiva svar. Jag har inte alltid varit sån här. Negativ. Men efter så många besvikelser och så mycket smärta har jag börjat utgå ifrån att om det kan hända skit så händer det mej. Men det har vänt nu. Det bara måste vara så.

Jag infann mej i god tid på kliniken. Ensam. Min älskling ringde panikslagen från sin bilkö som stod helt still. I hopp om att läkaren för en gångs skull var försenad blev jag inkallad, i tid. Jag förklarade varför jag var ensam och han var snäll och erbjöd att vi skulle börja med eftersnacket. Det kändes konstigt att prata om mödravård när jag inte visste vad som väntade. Vi kunde ju inte gärna börja med tröstande ord tänkte jag och lyssnade tankspritt på information om vad som händer sen.... Fem minuter senare (en evighet....) dök han upp i dörren. Röd om kinderna och uppenbarligen lika nervös som jag. Strax därpå klev jag upp i stolen och tog ett djupt andetag. "Det är precis som jag misstänkte", sa läkaren. "det är två". Nu tror jag att jag slutade andas helt. Det första blinkande lilla hjärtat hittade han direkt. "Där har vi en", sa han. Mina tårar började rinna. Så började jakten efter den andra. Stilla. Stilla. Inget. Tyst. "Den ligger lite skymd", sa han lugnande men samtidigt lite oroligt. "Ja, där har vi nummer två!" sa han lättad. Tvillingar! Läkaren var inte lika glad. Han såg bekymrad ut men samtidigt tyckte jag mej ana att han var lite rörd. Det kändes som om vi borde skämmas som satte in två embryon. Vi skäms inte. Vi kan inte annat än hoppas att det går bra. Dom finns där nu. Och dom lever!

Efter en kvart inne på kliniken fick vi böter. Jag bara log. Och fortsätter att le.