Glädjedödare och jubelidioter

Till slut ringde hon. Barnmorskan. Jag började från början. Det var skönt att tala om min oro. Hon sa att just v8 var lite typiskt för blödningar. Det var skönt att höra. Samtidigt vill jag att det ska sluta nu. Jag vill inte gå med blödning en längre tid för det var ju precis det som gjorde att jag fick en infektion förra gången.

Barnmorskan bokade en tid för mej om två veckor. En tid för samtal och en tid för undersökning hos läkare. Hon skrev som motivering 'undersökning på grund av oro'. Jag uppskattar verkligen undersökningen men vill inte bli stämplad som extra orolig (även om det är precis det jag är). När jag under förra graviditeten kom in till akuten med störtblödning blev jag mottagen av en läkare som sa 'man blir extra orolig om man har gjort IVF. Man blir extra orolig sedan som förälder också'..... tacka faan för det!!!! Om det forsar blod mellan benen i 16 timmar i sträck kanske man har rätt att var 'extra orolig', speciellt när man inte direkt blir gravid bara man tittar på en kille...

Jag har börjat berätta lite försiktigt för dom som frågar hur det har gått med IVFen. Det går ju inte att ljuga och säga att det inte gick. Det är ganska många som är insatta i vår situation så det enda sättet att inte berätta är att undvika att mötas. Det är väldigt olika hur folk reagerar. Det finns dom som tror att dom måste påpeka att jag inte ska ta ut glädjen i förskott. Att det fortfarande kan gå dåligt. Man ser hur dom blir alldeles konstiga. Jag tror att folk är oroligare nu när det gick som det gick förra gången. Jag vet att dom menar väl men jag berättar inte för dom att jag är gravid för att ännu en gång få min oro bekräftad. Jag berättar för dom för att det är en glad nyhet. För att dom ska jubla och säga att den här gången är det min tur. Oron är jag expert på själv.