Njut så länge det varar

Jag har lovat mej själv att inte låta oron ta överhanden. Det går sådär.

Jag testade inte i morse. Jag skulle ju vara cool.... dumt. Det är svårt att tro att det är sant. Imorgon får det nog bli ett till test.... Så rinner progesteronet och jag får påminna mej själv om att det inte är blod. Det känns nämligen precis som när jag blödde före missfallet. Otrevligt. Jag får rysningar. Jag inser att det inte kommer att bli lätt. Samtidigt är det det här jag har längtat efter så länge. Det är ett lyxproblem.

Jag har stunder när jag glömmer bort det lyckliga och känner vemodet komma smygande. Jag har blivit så van vid att inte vara lycklig och känna mej tyngd och vemodig att det faktiskt kommer att ta lite tid att vänja sej vid att jag inte behöver känna så nu. Snurrigt? Ja, jag håller med!

Jag vet inte hur den här graviditeten kommer att sluta. Jag vet att det inte finns några garantier trots att läkarna säger att allt ser bra ut. Jag vet bara en sak med säkerhet. Jag kommer att se till att njuta av varje dag som jag får vara gravid.