Livet har kommit på besök!

Inspirerad av Mina och Tingeling bestämde jag mej igår kväll för att tjuvtesta (4 dagar för tidigt).

I morse när jag vaknade var jag väldigt kissnödig. Jag kände mej inte gravid. Ville inte testa. 1 timme senare var blåsan så sprängfull att jag var tvungen att ta beslutet. När jag gick för att hämta stickan tänkte jag att jag i alla fall kunde lägga den i badrummet. Väl i badrummet tänkte jag att jag kanske kunde kissa på den (jag behövde ju inte titta på den efteråt). Så låg den där en stund. Jag stod vid handfatet och hängde. Benen bar inte och jag skakade. Min man satt i badet och hejade på. Jag lät mitt ena öga skena iväg åt stickans håll (jag kunde inte låta bli). "Men?! Ser jag rätt??" Ett plus!! Jiiiihhhiiiiiii!!! Jag började snyfta och skratta på samma gång. Min man tittade på mej och såg fortfarande ut som ett frågetecken. Så visade jag det tydligaste plus man kan önska sej. Jag är gravid. GRAAVVID!

Sen började vi båda gråta. Jag sprang för att ringa mamma. Pappa svarade sömndrucket. Han började gråta. Min pappa. Började gråta. Mamma ryckte luren ur örat på honom. "Han står bara och tjuter" sa hon. Så började hon också grina.

Sedan i augusti har jag inte kunnat känna någon glädje. Det har varit överdjävligt. Jag har fortfarande inte fattat det. När jag klev på bussen i morse överfölls jag av samma sorg och vemod som jag har haft varje morgon sen missfallet. Så nöp jag mej själv i armen, plockade fram bilden på pluset som jag har i mobiltelefonen och konstaterade att livet har kommit på besök. Jag hoppas att det är här för att stanna.

Hoppas men inte hoppas

12 dagar efter plock. Jag har lovat mej själv att inte analysera. Men så sitter jag här.... och analyserar mot min vilja.

Jag har huvudvärk - ett stort minus!
Jag är stekhet om nätterna och känner mej nästan febrig - plus?
Brösten är precis som dom brukar vara före ett misslyckande - minus
En blastocyst frystes efter långtidsodlig - ett stort plus! Det måste betyda att de jag fick tillbaka var ännu bättre?

Ja, det kan vara kört. Eller rättare sagt, det är det nog med tanke på huvudvärken (jag brukar få huvudvärk före mens, men så har jag ju haft en del huvudvärk av progesteronet den här gången). Detta är ångestfyllda dagar. Varför utsätter man sej för sånt här? Man tänker inte på det när man håller på med sprutorna. Man är så fokuserad på att det ska bli äggblåsor. Sen är man så glad när det väl blir embryon att man glömmer vilken berg-och-dal bana man har klivit upp i. Släng in mej i en tidskapsel istället vettja!!

Alla går omkring och säger att dom känner på sej att det kommer att lyckas den här gången. Jag vill så gärna lyssna. Men det är svårt att inte hoppas men ändå hoppas.

Mardrömsveckan

Så har helvetesveckan börjat. Startskottet var tydligt. Jag drömde att jag vaknade i ett hav av svett. Det brukar vara det tydligaste tecknet på att IVFen har misslyckats. Ett par nätter före mens kommer svettandet. Precis så var det också efter missfallet. Jag vaknade varje natt i en pöl av svett. Alla känslor av panik och ångest välde över mej. "Det får inte vara sant! Låt det inte vara sant!". Det var så verkligt. Så märkligt att sedan vakna på riktigt och inte inse att det var en mardröm. Jag var fullständigt förtvivlad. Sakta började jag inse att sängen var torr. Att inget var förändrat. Det var en illavarslande försmak av det som troligtvis kommer att hända. Någon gång den här veckan. Kanske dom närmaste dagarna. Hur ska jag orka?

Än så länge inga tecken eller symptom åt det ena eller det andra hållet. Det är idag 10 dagar från plockningen. Jag försöker att inte känna efter. Men tankarna kommer smygande lite då och då. Jag är känslig för minsta lilla ändring i magtrakten. Minsta lilla molande eller malande (det är ju förstås bara gaser men man blir ju lika fundersam varje gång ....). Jag är trött av Progesteronet och känner mej slö och trög. Jag vill helst bara bädda ner mej på kvällarna och orkar inte riktigt vara ute och njuta av det fina vädret. Det är ändå ingen riktig njutning. För ingenting är riktigt bra just nu. Bara ganska bra. Ingenting är riktigt roligt. Bara ganska roligt.

Böner

Snälla snälla någon, låt detta försök lyckas! Plötsligt pratar jag med spöken. Eller så är det det som kallas för att be till gud? När jag ändå håller på och ber passar jag på att be till alla möjliga gudar. För säkerhets skull.

Jag som inte hade några förväntningar den här gången. Inte skulle tänka på det. Inte fundera och känna efter. Låtsas som om allt var som vanligt. Istället sitter jag här med en klump i halsen som gör att jag blir lite vagt illamående. Ångestillamående.

Än så länge borde jag inte känna av några symptom. Det är bra för det gör jag inte heller (bortsett från en hemsk klåda från proggarna). Jag försöker intala mej själv att de små grynen har det bra därinne. Att dom finns där båda två. Ibland fungerar det och jag tror nästan på det under några minuter. Så kommer den där känslan av hopplöshet och att jag istället borde förbereda mej på misslyckandet och inte hålla på med fantasier. Fantasier om att det är någon där uppe som har hört min bön. Det är nog lika osannolikt som att bli gravid.

Imorgon är vi bjudna på stor grillfest med alla kompisar. Alla kompisar som jag inte orkat träffa eftersom dom fått tillökning åt alla håll. Jag kommer nog inte orka gå. Det blir för många att gratulera på samma gång. Det är inget jag orkar just nu. Jag tänker vara enstöring ett tag till. För övrigt är det barnkalas på söndag. Min brorsdotter fyller år. Det räcker med en barnlöshets-kraftansträngning per helg. Man måste peppa sej själv och ställa in sej i en styrkemod. En 'untouchable'-mod. Låtsas som att man inte tänker bryta ihop när som helst vilket man känner för att göra mest hela tiden.

Dagen efter

Idag har jag en tung huvudvärk. En hjälm på skallen som trycker och värker. När jag vaknade i morse var jag tvungen att gräva i minnet om jag druckit vin.... nej just ja, det hade jag ju förstås inte. Jag har två embryon i magen. Två embryon i den alldeles oigenkänneliga, svullna och putande magen.

Så gick grubblet igång.... hur mår dom? Har dom delat sej vidare? Lever dom? Kom dom verkligen in i sprutan? Hängde dom verkligen med i den vätska som spolades ut i livmodern? Det kändes nämligen väldigt tveksamt igår.

Vi var ovanligt hoppfulla igår när vi infann oss på kliniken. Samtidigt hade jag en obehaglig känsla av att det har gått alldeles för smidigt den här gången.... någonting måste ju gå snett. Läkaren kom in. Fel läkare. Han som jag tycker är så okänslig och som saknar takt och känsla. Jahapp tänkte jag. Nu börjar det. Han var inte så översvallande positiv över våra embryon som jag hade hoppats. Faktum är att han inte ens hade tittat så noggrant på hur bra/dåliga dom var. Han skulle kolla sa han. Sen efteråt fick vi inte heller riktigt klarhet i hur det låg till. Antingen duckade han för frågan eller så kollade han inte så noggrant. Dåligt. Detta är bland de viktigaste samtalen man har vid en IVF. Så stod han och var osäker.
Till slut klämde han fram att de övriga 7 embryona kanske inte riktigt var av fryskvalitet, men att de kan hämta sej under långtidsodlingen. Huruvida de embryon jag fick tillbaka var av fryskvalitet eller inte har vi heller ingen aning om, men tjejen inne på labbet sa i alla fall att dom såg fina ut.
Ärligt talat kanske det är lika bra. Det embryo som jag blev gravid med för ett år sedan var inte av toppkvalitet. Det är inte avgörande för resultatet även om man känner sej lite tryggare. Nästa vecka får vi reda på hur det har gått med de övriga 7 embryona. Om något av dom har uppnått blastocyst och är frysbart. Jag misstänker att det inte kommer att finnas något kvar. Ingen frysåterföring alltså.

Väl inne på op-rummet stog en på-tok-för-ung tjej, embryologen, och log. Jag kände mej genast lite snopen. Vart har han tagit vägen den där lite äldre trevliga embryologen? Han som jag känner förtroende för? Nåja, hon kanske inte har hunnit kladda alltför mycket med våra värdefulla små celler, tänkte jag elakt och hoppade upp i gyn-stolen. Så fick vi se de små prickarna på en skärm. Det blir så oerhört ofattbart när man ser dom. Så små och blottade. Så fantastiskt. Vi fick tårar i ögonen. Så hände det. Tjejen stötte plötsligt till skålen med embryona så dom skvimpade iväg ur synhåll. Jag fick panik. Vart tog dom vägen? Tog dom skada? Hittade hon verkligen igen dom när hon sen jagade runt med sprutan? Jag vet inte. Efteråt konstaterade hon alldeles för snabbt att sprutan var tömd ordentligt och jag hörde med fasa hur skålen åkte ner i soptunnan med en duns...... en obehaglig känsla, en känsla av maktlöshet. Av hur det viktigaste i våra liv drunknar i enkla vardagssysslor. Hur vår sårbarhet bleknar bort i mängden. Vi är bara ännu ett barnlöst par. Tänk om våra embryon följde med ner i soptunnan? Både jag och min man hade en klump i halsen när vi gick därifrån. Känslan finns kvar. Känslan av att vi faktiskt kan misslyckas ännu en gång.

Plock

I fredags var det åter dags för plock. För en gångs skull infann vi oss i tid utan stress. Vi slussades in i ett litet bås där jag fick lugnande och 2 alvedon. "Är det första gången?" frågade sköterskan. "Nej fjärde " svarade jag. En liten millisekunds skrynkla i sköterskans panna avslöjar hennes tvivel. "Vi kan!" ville vi ropa. "Det är inte alls fögäves!" Men vi svalde våra ord. Det är fjärde gången. Ingen självklarhet. Det som alla sa efter missfallet, att vi har fått bevis på att vi kan, ger inte längre någon tröst. Vi trodde på det i början. Nu tvivlar vi.

Väl inne i operationsrummet fick jag morfin. Jag fick inte det rus som jag brukar få och fick panik. "Jag känner inget rus" säger jag. Det är ingen som hör. Jag känner mej lite dum för jag är ju inte här för rusets skull. Men det kommer ju att göra jätteont tänker jag och gör ett nytt försök. Precis som jag får ut orden känner jag hur jag blir alldeles rusig i kroppen. "Errhh, kanske lite ändå" säger jag och slappnar av.

Denna gång räknade jag inte hur många blåsor det blev. Jag konstaterade bara nöjt att det fanns tillräckligt många. Det gick snabbt och smidigt och snart var det jobbiga över. Eller?? Nja. Sen började väntan på att få höra hur många ägg det blev. Jag tänkte att jag skulle vara nöjd med åtta. Det blev 11. 11 mogna fina ägg! Så kom nästa bekymmer. Man rekommenderade långtidsodling. Vi hade bestämt att vi ville ha tillbaka två embryon. Läkaren ville inte föra tillbaka två långtidsodlade embryon men tyckte att det var ok om dom odlats kortare tid. Långtidsodling var inte riktigt vad vi hade föreställt oss eftersom vi normalt har så få ägg. Gränsen för den här kliniken ligger vid minst 6 befruktade fina embryon efter ett dygn. Vi hade 9(!) Tidigare har vi haft 4-5. Efter mycket funderingar fram och tillbaka under helgen har vi i alla fall kommit fram till att vi går emot läkarnas rekommendationer och vill få tillbaka två embryon idag (om det finns två) och långtidsodla det som eventuellt finns kvar. Vi vågar inte chansa på att det inte blir någon återföring. Det sker i 10% av fallen och det skulle bli så oerhört jobbigt.

Nu sitter jag och väntar på att åka till kliniken. Jag borde arbeta men det är svårt att fokusera på något annat än embryon idag. Då får vi också höra hur många embryon som överlevt tre dagars inkubation. Som vanligt är jag orolig att något ska hända i sista stund så att vi inte får tillbaka någonting. Jag har ovanligt ont i magen och tänker att det kanske inte är som det ska. Magen känns svullen och misshandlad. Brukar det vara såhär? Som om magen blivit överkörd av en bil och sedan uppumpad av en cykelpump? Jag kommer inte ihåg. Jag har heller aldrig haft såhär många ägg. Inget är väl riktigt normalt i den här branschen (även om läkarna gör sitt bästa för att övertyga en om det normala i allting).

Skolboksexempel

"Skolboksexempel" sa läkaren när hon räknade äggblåsor. "Det ser precis ut som man vill att det ska se ut. Jämna fina blåsor."

Den enda gången jag verkligen velat vara ett skolboksexempel. När läkaren räknar blåsor. Dessutom var det 11 stycken! Förra gången var det 5 på motsvarande UL. Jag blev så glad. Jag har verkligen inte varit så bortskämd på den fronten. Men så började läkaren vela mellan plockning på onsdag eller plockning på fredag.... dvs optimal dag torsdag.... jäkla helgdag tänkte jag. Typiskt att en helgdag ska stå i vägen för plockningen.

Men just idag ska jag inte vara orolig. Jag ska njuta av att veta att det finns hopp igen.

Igår var det exakt ett år sedan jag fick tillbaka ett embryo som fäste och utvecklade sig till ett litet foster. Ett år har gått sedan jag blev gravid. Det är med sorg jag tänker på vilken lång och outhärdlig smärta den resan slutade i. Hade jag vetat om då hur allt skulle utveckla sej undrar jag om jag hade valt att få tillbaka embryot. Ändå väljer vi att göra ett försök till. Förhoppningsvis finns ett lyckligare slut på den här resan.

Sprutdag 8

Här händer det saker på alla fronter. Hembesöket gick hyfsat. Vi hade bjudit hem några representanter från vårt 'nätverk' på utredarens begäran. Något som ytterligare bidrog till nervositeten eftersom vi hade sämre kontroll över situationen. Det kändes väldigt konstigt och nervöst när utredaren klev in genom dörren. Alla stog och tittade på honom, lekledaren. Vi bjöd på dom inte-alltför-fjäskiga tilltuggen och satte oss i soffan. Samtalen flöt på bra som vanligt och det kändes ganska trevligt. Det var först när han hade gått som jag märkte att det nog hade varit ganska stelt. Alla slappnade av och plötsligt var vi på väldigt gott humör (redan innan vi öppnade bubblet....).

Dagen efter var vårt sista möte. Det gick inte riktigt lika bra. Vi skulle prata om livsåskådning och erfarenhet av barn.... inte våra starkaste meriter. Samtalet sviktade lite här och där. Så kom vi in på medgivandeåldrar. Inte heller så muntert. Så ringde min telefon ganska olämpligt och jag kom av mej. Man kan inte vara på topp jämt, men samtalet gav en bitter eftersmak. Jag blir så trött på att man hela tiden försöker 'måla fan på väggen' i adoptionssammanhang. Att adoption utmålas som ett föräldraskap som är flera gånger tyngre och besvärligare än ett biologiskt föräldraskap. Man ska börja varje mening med 'i värsta fall' och inte inbilla sej att man ska få känna sej som en 'normal' förälder. Jag förstår också att det kan uppstå problem som man inte har annars, men det blir så svårt när man hela tiden ska sitta och spekulera ikring allt det jobbiga och hur man ska tackla det och aldrig lyfter fram det positiva. Sen är det svårt när man ska sitta och vara så perfekt hela tiden. Säga rätt saker.

Men nu är vi i princip färdiga med hemutredningen. Vi har lite papper kvar att skicka in och sen får vi förhoppningsvis ett beslut före sommaren.

Igår var jag på det första ultraljudet. Det var över förväntan. Alla på kliniken var så rara och omtänksamma. Jag hade en annan läkare än vanligt. Hon trodde att hon skulle göra plockningen vilket var bra. Jag fick ställa mina frågor utan att känna mej i vägen. Jag trodde att min vänstra äggstock hade lagt av, men icke. Den hade lika många blåsor som höger sida (ca 4!). Så jag blev alldeles lycklig. Jag kände mej nästan som en riktig kvinna. En sån med båda äggstockarna på plats. En sån som kan bli gravid.

Hembesök

Så var det dags för hembesök. Ikväll kommer adoptionsutredaren hem till oss för att se hur vi bor. Ska man städa eller ska man ha lite slarvigt? Ska man bjuda på hembakt? Jag tänker att jag inte borde göra mej till. Men samtidigt vill jag ju fixa lite. Det gör jag ju alltid. Varför inte den här gången?

För varje möte vi har känns det som att vi kommer lite närmare ett barn. Vi ertappar oss själva med att diskutera hur vi ska göra sen, när barnen kommer. Inte Om barnen kommer. Det kanske kommer att ta tid. Men dom kommer. Kanske väntar dom liksom vi. På att bli familj.

Jag tänker att det kanske är meningen. Att vi ska bli adoptivföräldrar.