Plock

I fredags var det åter dags för plock. För en gångs skull infann vi oss i tid utan stress. Vi slussades in i ett litet bås där jag fick lugnande och 2 alvedon. "Är det första gången?" frågade sköterskan. "Nej fjärde " svarade jag. En liten millisekunds skrynkla i sköterskans panna avslöjar hennes tvivel. "Vi kan!" ville vi ropa. "Det är inte alls fögäves!" Men vi svalde våra ord. Det är fjärde gången. Ingen självklarhet. Det som alla sa efter missfallet, att vi har fått bevis på att vi kan, ger inte längre någon tröst. Vi trodde på det i början. Nu tvivlar vi.

Väl inne i operationsrummet fick jag morfin. Jag fick inte det rus som jag brukar få och fick panik. "Jag känner inget rus" säger jag. Det är ingen som hör. Jag känner mej lite dum för jag är ju inte här för rusets skull. Men det kommer ju att göra jätteont tänker jag och gör ett nytt försök. Precis som jag får ut orden känner jag hur jag blir alldeles rusig i kroppen. "Errhh, kanske lite ändå" säger jag och slappnar av.

Denna gång räknade jag inte hur många blåsor det blev. Jag konstaterade bara nöjt att det fanns tillräckligt många. Det gick snabbt och smidigt och snart var det jobbiga över. Eller?? Nja. Sen började väntan på att få höra hur många ägg det blev. Jag tänkte att jag skulle vara nöjd med åtta. Det blev 11. 11 mogna fina ägg! Så kom nästa bekymmer. Man rekommenderade långtidsodling. Vi hade bestämt att vi ville ha tillbaka två embryon. Läkaren ville inte föra tillbaka två långtidsodlade embryon men tyckte att det var ok om dom odlats kortare tid. Långtidsodling var inte riktigt vad vi hade föreställt oss eftersom vi normalt har så få ägg. Gränsen för den här kliniken ligger vid minst 6 befruktade fina embryon efter ett dygn. Vi hade 9(!) Tidigare har vi haft 4-5. Efter mycket funderingar fram och tillbaka under helgen har vi i alla fall kommit fram till att vi går emot läkarnas rekommendationer och vill få tillbaka två embryon idag (om det finns två) och långtidsodla det som eventuellt finns kvar. Vi vågar inte chansa på att det inte blir någon återföring. Det sker i 10% av fallen och det skulle bli så oerhört jobbigt.

Nu sitter jag och väntar på att åka till kliniken. Jag borde arbeta men det är svårt att fokusera på något annat än embryon idag. Då får vi också höra hur många embryon som överlevt tre dagars inkubation. Som vanligt är jag orolig att något ska hända i sista stund så att vi inte får tillbaka någonting. Jag har ovanligt ont i magen och tänker att det kanske inte är som det ska. Magen känns svullen och misshandlad. Brukar det vara såhär? Som om magen blivit överkörd av en bil och sedan uppumpad av en cykelpump? Jag kommer inte ihåg. Jag har heller aldrig haft såhär många ägg. Inget är väl riktigt normalt i den här branschen (även om läkarna gör sitt bästa för att övertyga en om det normala i allting).