Livet har kommit på besök!

Inspirerad av Mina och Tingeling bestämde jag mej igår kväll för att tjuvtesta (4 dagar för tidigt).

I morse när jag vaknade var jag väldigt kissnödig. Jag kände mej inte gravid. Ville inte testa. 1 timme senare var blåsan så sprängfull att jag var tvungen att ta beslutet. När jag gick för att hämta stickan tänkte jag att jag i alla fall kunde lägga den i badrummet. Väl i badrummet tänkte jag att jag kanske kunde kissa på den (jag behövde ju inte titta på den efteråt). Så låg den där en stund. Jag stod vid handfatet och hängde. Benen bar inte och jag skakade. Min man satt i badet och hejade på. Jag lät mitt ena öga skena iväg åt stickans håll (jag kunde inte låta bli). "Men?! Ser jag rätt??" Ett plus!! Jiiiihhhiiiiiii!!! Jag började snyfta och skratta på samma gång. Min man tittade på mej och såg fortfarande ut som ett frågetecken. Så visade jag det tydligaste plus man kan önska sej. Jag är gravid. GRAAVVID!

Sen började vi båda gråta. Jag sprang för att ringa mamma. Pappa svarade sömndrucket. Han började gråta. Min pappa. Började gråta. Mamma ryckte luren ur örat på honom. "Han står bara och tjuter" sa hon. Så började hon också grina.

Sedan i augusti har jag inte kunnat känna någon glädje. Det har varit överdjävligt. Jag har fortfarande inte fattat det. När jag klev på bussen i morse överfölls jag av samma sorg och vemod som jag har haft varje morgon sen missfallet. Så nöp jag mej själv i armen, plockade fram bilden på pluset som jag har i mobiltelefonen och konstaterade att livet har kommit på besök. Jag hoppas att det är här för att stanna.