Mardrömsveckan

Så har helvetesveckan börjat. Startskottet var tydligt. Jag drömde att jag vaknade i ett hav av svett. Det brukar vara det tydligaste tecknet på att IVFen har misslyckats. Ett par nätter före mens kommer svettandet. Precis så var det också efter missfallet. Jag vaknade varje natt i en pöl av svett. Alla känslor av panik och ångest välde över mej. "Det får inte vara sant! Låt det inte vara sant!". Det var så verkligt. Så märkligt att sedan vakna på riktigt och inte inse att det var en mardröm. Jag var fullständigt förtvivlad. Sakta började jag inse att sängen var torr. Att inget var förändrat. Det var en illavarslande försmak av det som troligtvis kommer att hända. Någon gång den här veckan. Kanske dom närmaste dagarna. Hur ska jag orka?

Än så länge inga tecken eller symptom åt det ena eller det andra hållet. Det är idag 10 dagar från plockningen. Jag försöker att inte känna efter. Men tankarna kommer smygande lite då och då. Jag är känslig för minsta lilla ändring i magtrakten. Minsta lilla molande eller malande (det är ju förstås bara gaser men man blir ju lika fundersam varje gång ....). Jag är trött av Progesteronet och känner mej slö och trög. Jag vill helst bara bädda ner mej på kvällarna och orkar inte riktigt vara ute och njuta av det fina vädret. Det är ändå ingen riktig njutning. För ingenting är riktigt bra just nu. Bara ganska bra. Ingenting är riktigt roligt. Bara ganska roligt.