Dagen efter

Idag har jag en tung huvudvärk. En hjälm på skallen som trycker och värker. När jag vaknade i morse var jag tvungen att gräva i minnet om jag druckit vin.... nej just ja, det hade jag ju förstås inte. Jag har två embryon i magen. Två embryon i den alldeles oigenkänneliga, svullna och putande magen.

Så gick grubblet igång.... hur mår dom? Har dom delat sej vidare? Lever dom? Kom dom verkligen in i sprutan? Hängde dom verkligen med i den vätska som spolades ut i livmodern? Det kändes nämligen väldigt tveksamt igår.

Vi var ovanligt hoppfulla igår när vi infann oss på kliniken. Samtidigt hade jag en obehaglig känsla av att det har gått alldeles för smidigt den här gången.... någonting måste ju gå snett. Läkaren kom in. Fel läkare. Han som jag tycker är så okänslig och som saknar takt och känsla. Jahapp tänkte jag. Nu börjar det. Han var inte så översvallande positiv över våra embryon som jag hade hoppats. Faktum är att han inte ens hade tittat så noggrant på hur bra/dåliga dom var. Han skulle kolla sa han. Sen efteråt fick vi inte heller riktigt klarhet i hur det låg till. Antingen duckade han för frågan eller så kollade han inte så noggrant. Dåligt. Detta är bland de viktigaste samtalen man har vid en IVF. Så stod han och var osäker.
Till slut klämde han fram att de övriga 7 embryona kanske inte riktigt var av fryskvalitet, men att de kan hämta sej under långtidsodlingen. Huruvida de embryon jag fick tillbaka var av fryskvalitet eller inte har vi heller ingen aning om, men tjejen inne på labbet sa i alla fall att dom såg fina ut.
Ärligt talat kanske det är lika bra. Det embryo som jag blev gravid med för ett år sedan var inte av toppkvalitet. Det är inte avgörande för resultatet även om man känner sej lite tryggare. Nästa vecka får vi reda på hur det har gått med de övriga 7 embryona. Om något av dom har uppnått blastocyst och är frysbart. Jag misstänker att det inte kommer att finnas något kvar. Ingen frysåterföring alltså.

Väl inne på op-rummet stog en på-tok-för-ung tjej, embryologen, och log. Jag kände mej genast lite snopen. Vart har han tagit vägen den där lite äldre trevliga embryologen? Han som jag känner förtroende för? Nåja, hon kanske inte har hunnit kladda alltför mycket med våra värdefulla små celler, tänkte jag elakt och hoppade upp i gyn-stolen. Så fick vi se de små prickarna på en skärm. Det blir så oerhört ofattbart när man ser dom. Så små och blottade. Så fantastiskt. Vi fick tårar i ögonen. Så hände det. Tjejen stötte plötsligt till skålen med embryona så dom skvimpade iväg ur synhåll. Jag fick panik. Vart tog dom vägen? Tog dom skada? Hittade hon verkligen igen dom när hon sen jagade runt med sprutan? Jag vet inte. Efteråt konstaterade hon alldeles för snabbt att sprutan var tömd ordentligt och jag hörde med fasa hur skålen åkte ner i soptunnan med en duns...... en obehaglig känsla, en känsla av maktlöshet. Av hur det viktigaste i våra liv drunknar i enkla vardagssysslor. Hur vår sårbarhet bleknar bort i mängden. Vi är bara ännu ett barnlöst par. Tänk om våra embryon följde med ner i soptunnan? Både jag och min man hade en klump i halsen när vi gick därifrån. Känslan finns kvar. Känslan av att vi faktiskt kan misslyckas ännu en gång.