Lillan vilar

Lillan kom till sin viloplats i fredags. Jag fick precis telefonsamtalet från kuratorn. Vi har väntat länge på det. Men nu finns hon där. Som kuratorn uttryckte det ligger hon nu med sina kompisar. Barnminneslunden är en plats för mycket smärta och sorg. Alla har sin historia att berätta. Små nallar och stenar med inristade namn. Små leksaker och kära gåvor från syskon. Leksaker som slitits av väder och vind. Vi ska lägga vår sten också. Tillsammans med mininallen från svärmor.

Jag hade precis ringt till sjukhuset för att säga att jag har börjat spruta när kuratorn ringde, så det kändes konstigt att få beskedet. Så definitivt men ändå så långt ifrån över.

Nu har den långa resan börjat mot ett syskon. Jag fick mens i lördags. En riktig mesmens. Gestapuranet skulle sätta fart på saker och ting men så blev det inte riktigt. Nu har jag inget annat val än att köra igång med sprutor. Det känns inte riktigt optimalt eftersom kroppen uppenbarligen är ur balans och jag kan ju bara hoppas att alla sprutor och hormoner kommer att göra jobbet. Vi har försökt få klarhet i vad som vore bäst. Om jag ska vänta tills kroppen säkert kommit tillbaka i rytmen eller om vi lika gärna kan köra på. Men sist blev vi bara hotade med att det kunde dröja tills efter jul om vi inte körde igång nu. Även om jag på sätt och vis uppskattar denna osentimentala hållning känns det ibland som att jag sitter på ett löpande band i en fabrik som snart har tänkt spotta ut mej. Man har tröttnat på alla dumma frågor om vad som vore bäst. "Äsch" säger dom, "gör bara som vi säger och sluta tänka så mycket så blir det bra". För vem undrar jag?

Grattis igen

Imorgon är dagen när jag ska träffa min brors lilla nyfödda. Hon som skulle bli kusin till min lilla flicka. Hon som mitt barn skulle leka med på familjemiddagar. Äntligen skulle jag få dela den gemenskap som mina bröder haft så länge med sina barn. Jag har skjutit upp det länge nu, och nu måste jag bara hälsa på. Men när min mamma ringde nyss för att försöka tipsa om var jag kan köpa bra blommor (hint hint ..... du glömmer väl inte att ta med något hint hint) brast det. Ingen jävel kom med blommor när jag låg på sjukhus. Måste jag gratulera nu också. Jävla faan vad ont det gör.

Ilsken tant

Jag exploderade mot min stackars vovve i morse. Hon stal min lunchmacka vid ett obevakat ögonblick
och stog och svalde den hel när jag ertappade henne. Jag blev så arg att till och med min man blev rädd. Mackan flög i små bitar över hela golvet och hundstackarn fattade inte varför just denna macka var så annorlunda mot de andra mackorna hon någonsin gett sej på. Nervöst stog hon och tröstade mej när jag sen stog och grät.

Jag brukar ha tålamod, energi och bra morgonhumör. Nu har jag ingetdera. Är jag redo för IVF? Nej, kanske inte. Men i brist på tålamod är det svårt att göra annat. Energin försöker jag hämta från min snart dränerade omgivning för jag måste ju bara orka. Det är jobbigt att vara så hjärntvättad. När jag var hos tandläkaren senast kändes det som att jag glömt något när jag satte mej i tandläkarstolen tills jag insåg att det var för att jag inte hade klätt av mej och låg med benen i vädret.... På en 70-års fest för lite sen såg jag massor av gravida magar överallt.... tills jag insåg att det var gamla tantmagar. Jag inbillar mej att alla mina vänner är smyggravida. Ser jag en gravid kvinna tänker jag att det kunde varit jag. Ser jag barn så tänker jag att vi började försöka långt innan barnets föräldrar ens träffades. Såhär dags i månaden är jag dessutom lite smått skengravid. Denna gång inget undantag. Tänk om.... Yeahhh.

Blödningsnojja?

Idag har jag haft en känsla av att det är dags för konstig blödning igen. Förra månaden kom den första blödningen ungefär såhär dags i cykeln. Jag mår på precis samma sätt. Skum-mensig. Då hade jag också haft huvudvärk dagen innan och hade en skum känsla i magen. Men det kan ju lika gärna vara Gestapuranet. Jag har 5 dagar kvar av Gestapuranet. Det är meningen att den ska hjälpa till att förhindra blödningen tills jag slutar äta (och sen ge en ordentlig blödning), så att jag vet vad som är vad när jag börjar ta sprutor (dag 2 i menscykeln). Tydligen är det viktigt att slemhinnan blöder ut ordentligt för att ägget ska kunna fästa. Därför är det ju bra om jag nu får äta färdigt min kur UTAN att det börjar rinna nu igen.

Jag är nog lite skadad av allt blödande. Jag har suttit och knipit hela dan. Vågar knappt gå på toa. Jag hade tänkt springa en runda ikväll men vågar inte. Jag är störd. Störd. Störd. Måste slappna av....... igen!

Typisk måndag.

Jag har börjat ta Gestapuran för att slippa småblödandet inför IVFen.

Biverkningar: huvudvärk, illamående, nedstämdhet, viktökning, spända bröst, kraftig mensvärk. Dag 1: nedstämdhet, Dag 2: illamående, Dag 3: huvudvärk, Dag 4: huvudvärk+illamående+ viktökning, Dag 5: huvudvärk+ illamående (+ nedstämdhet?). Typiska måndagar har man sovit dåligt. Man slår sej på tån så man tror den gått sönder. Man missar bussen. Nedstämdhet passar in väl idag.

Jag pratade med min mamma. Hon förstår inte att hon inte kan ta bort det jobbiga genom att säga att det nog snart går över, eller att det nog inte är så farligt. Hon förstår inte att jag inte begär av henne att hon ska kunna ta bort det jobbiga. Låt mej bara klaga utan att få höra att det nog bara är idag jag har huvudvärk. Låt mej få gnälla utan att få höra att hon känner på sej att jag blir gravid igen denna gång. Låt mej få slippa tomma ord som inte tröstar, som bara tar bort min rätt att sörja, min rätt att känna att det är svårt nu, min oro inför framtiden, min beredskap inför de prövningar som väntar. LYSSNA, säger jag. För du kan inte längre blåsa på mitt sår och trolla bort det onda.

Vart tog alla vänner vägen?

Jag vet inte om dom är rädda? Kanske är det för att dom har barn och känner sej obekväma. Eller så är dom med barn.

Jag känner mej så falsk när någon vän berättar att dom är gravida. Oftast har dom passerat betydligt fler månader än de sedvanliga tre. Dom lever som mullvadar i sex månader. Så ringer dom. Oftast börjar man med att prata om allt möjligt trivialt som hänt. Sen, när man precis ska lägga på så berättar dom.... "jo..., förresten....jag..." Jag börjar kunna mönstret.

Själv bubblade jag av lycka. Ville tala om för alla. Skälet till att inte berätta är missfall. Sen när missfallet är ett faktum berättar man ändå. Ganska dumt egentligen.

Men sen är det nog en del som drar på sin hemlighet av vidskeplighet. Graviditet har en fantastisk förmåga att framkalla alla möjliga konstiga vidskepliga tankar. Kanske beror det på att man inte står ut med att ha så lite kontroll. Om man kan hänga upp sej på lite vidskepligheter känns det ju som att man faktiskt KAN påverka. På samma sätt vill man kunna påverka sin förmåga att bli gravid. Hitta skäl till att man inte lyckats. Nånting man kan påverka. Till slut riskerar man att utplåna sej själv för att man underkänner alla möjliga delar av sitt tidigare liv.

Själv har jag ifrågasatt träningen, jobbet och matvanorna. Får dåligt samvete när jag stressar för mycket, jobbar för länge, sover för lite, tränar för mycket, inte äter grönsaker ..... men inte blir det bebisar för det. Kanske ska jag följa det råd jag tycker sämst om; slappna aaaavv.

I början ville vi inte ha barn. Inte som andra. Vi hade så fullt upp med våra jobb och alla våra sportintressen att vi inte kände att det var så viktigt. Vi bestämde i vilket fall att vi skulle sluta skydda oss. Vi skulle bara låta det ske. Det är sju år sedan nu. Jag trodde att jag skulle bli gravid direkt, precis som min mamma. I början konstaterade jag lite lättad att så inte var fallet. Vi var aldrig särskilt oroliga när jag inte blev gravid. När vi väl satsade skulle det gå. Fyra år gick utan att vi tänkte så mycket på barnlöshet. Visst kändes det jobbigt ibland när mina bröder fick barn i flera omgångar. Men jag skakade av mej sorgen ganska lätt. Vi hade ju aldrig riktigt satsat på barn. Jag minns särskilt ett telefonsamtal med min bror som beklagade sej över hur jobbigt det var att ha barn och att jag inte hade någon aning om vad trötthet var. Det slutade med att jag till slut släppte min bomb med tårar. Det var nog då det började bli jobbigt. I början var jag mest frustrerad över alla som hade patent på trötthet, som hade funnit livets mening, och som tyckte att vi levde alltför bekymmersfritt.... vänta bara tills ni får barn....

En tid därefter remitterades vi till en infertilitetsklinik. Jag minns att min gynekolog var väldigt noggrann med att understryka att det krävdes två för att göra ett barn och att det inte var nödvändigtvis mitt problem. Utredningen började med att vi fick en lektion i sexualkunskap. Kanske inte direkt så meningsfullt. För varje undersökning som gick kände vi oss mer och mer nedslagna av situationen. Påminnelsen av att det inte hade blivit som vi hade tänkt. Smärtan av att tvingas inse faktum. Vi hade ett problem.

Den sista undersökningen var en kontroll av äggledarna. Den slutade med en remiss till operation. Trots fri passage tyckte man att jag kanske hade en utbuktning på ena sidan som hindrade passagen något. Några månaders väntan följde, och till slut konstaterade man efter ingreppet att det kanske inte var något trots allt. Dom tog bort nånting men man visste inte vad det var och om det skulle göra någon skillnad.

Till slut hamnade vi I landstingets IVF-kö. Ytterligare ett år senare var det dags. Vi gjorde ett misslyckat inseminationsförsök under tiden som tog bort allt hopp om att kunna bli gravid. Alltför många läkare hade grimaserat till våra då sex år av barnlöshet. Alltför många hade signalerat att vi kanske borde finna andra vägar. Vi gick därför en förberedande adoptionskurs och såg IVF-försöken som något vi var tvugna att genomlida för att kunna gå vidare med adoption utan att ha några tvivel. I maj-2006 var det så dags för äggplockning. Av sju ägg var fem mogna, fyra blev befruktade, ett enda blev bra. Jag var så lycklig över mitt lilla ägg. Jag tog det så lugnt jag kunde. Ingen stress, ingen sport. Även om jag inte hade så mycket hopp var jag glad över att vi hade fått mötas äntligen. Vi pratade om att i värsta fall blev den bara 8 celler stor, men den fick leva om än bara för en stund. På testdagen vågade jag inte. Min älskade fick släpa ut mej till badrummet och testa. Det första provet var svagt och väldigt otydligt. Mitt hopp sjönk. Plötsligt kom vi på att vi hade ett gammalt gravtest liggandes i en låda. Vi testade igen. Denna gång var det ingen tvekan. Ett plus, ett mirakel. Den lycka vi kände går inte att beskriva.

Vi hade lyckats med det omöjliga. Det som alla otäcka mammor på stan lyckats med. Nu var jag en av dom. Deras magar var inte längre i vägen. Jag ville ta tag i främmande kvinnor på gatan och ropa att jag också var en av dom. Mina bekymmer var borta, min sorg. Borta.

Jag bestämde mej snabbt för att inte vara den oroliga typen. Inte tänka alltför mycket på vad jag åt och försöka slappna av. Jag var övertygad om att den här gången var det vår tur. Ett första ultraljud i v7 bevisade att nu skulle vi få vårt efterlängtade barn.

Allt kändes underbart bra.Tills v12. Jag vaknade på morgonen och blödde. Vi åkte till akuten i panik, övertygade om att nu var det kört. Jag grät hela vägen dit. Vi fick hjälp snabbt. Läkaren visade en väldigt livlig krabat på UL. Ingen fara sa hon. Blödning är vanligt och det kunde fortsätta lite till. Vi åkte hem lättade och överlyckliga. Dagen efter var vi på golfbanan. Jag skulle bara spela lite. Efter en stunds spel känner jag hur det rinner blod nedför benen. Mycket blod. Jag lånar min mans jacka och knyter den om midjan för att inte skrämma barnen som går med oss. Det fortsätter blöda i många timmar. Hela natten blöder jag igenom över en binda i halvtimmen. Jag sover inte. Jag torkar blod. Vi åker inte in till akuten förrän nästa morgon. Det främsta skälet till det var att jag behövde lugn och ro och kände att jag fick mer vila hemma än på akuten. Min älskade var hos mej och vi bestämde oss för att åka in om det blev ännu värre. Det blev en lång, utdragen mardröm.

Nästa morgon åker vi in till akuten. Man konstaterar att fostret är opåverkat av blödningen. Denna gång låg hon och sög på tummen i lugn och ro medan jag var alldeles förstörd av oro. Jag kände mej nästan lite lurad. Men överlycklig.

Jag fortsatte att blöda gammalt blod efter det. I början kändes det inte så konstigt med tanke på hur mycket jag hade blött. Jag var inte orolig. Men blödningen förändrades efter knappt två veckor. Plötsligt kom det stora klumpar och lite färskt blod igen. Vi åkte in. Igen. Denna gång kände vi oss nedprioriterade när vi kom till akuten. Vi kände att vi var jobbiga som störde sjukvården. Vi hamnade hos en semestervikarie. Jag hade feber och infektionsindikation visade det sej. Vikarien frågade mej tre gånger om jag kanske kände att jag höll på att bli förkyld, hade ont i halsen eller nånting. Nej, det var inte så. Hon frågade sin överläkare om råd, som också kom in och undersökte. Fostret har vuxit som det ska. Det verkar inte vara någon fara sa dom till slut. Det finns alltså inget skäl att sätta in antibiotika, frågar min man innan vi ska gå. Nej svarar hon. Detta var dödsdomen. När vi gick därifrån bestämde vi att vi inte skulle åka in förrän det stora utraljudet. Det var ju snart dags. Vi skulle inte vara så oroliga. Alla sa ju att det såg bra ut.

En halv vecka senare börjar jag få lite ont. Det är nog växtverk tänker jag. Normalt. När det onda börjar komma i intervaller tänker jag att det nog kan vara sammandragningar. Jag visste inte att det inte skulle göra ont. Vi började jobba efter semestern och var fokuserade på att komma igång med våra arbeten. Jag hade väldigt ont. Imponerad av alla tappra kvinnor som varit gravida och stått ut med den här smärtan, satt jag på jobbet och låtsades att allt var bra. Några dagar senare gick vattnet. Jag gick upp för att kissa mitt i natten. Det bara rann ur mej. Min man var väldigt trött på mina problem vid det laget. Vi blundade båda två. Han blev arg när jag klagade. Ett uttryck för rädsla. Jag ställde mej gråtandes i duschen för att bevisa för honom att jag inte kissade. Vi åkte in. Igen.

Den här gången var det annorlunda. Vi hade förlorat allt hopp och vi var psykiskt och fysiskt utmattade av alla turer. När jag kom in såg jag allvaret i sköterskornas ansikten. Vid undersökningen såg man ett hjärta som slog. Ett kort ögonblick fick jag upp hoppet igen. Men när vi fick se släcktes hoppet igen. Vår älskade livliga lilla krabat hade inget livsutrymme kvar. Inget fostervatten att sprattla i. Hon låg ihopkrupen och kämpade. Hjärtat slog. Men det var tungt.

Man sa att fostervatten iblandkunde fyllda på sej. Att jag skulle ligga stilla. Jag fick inte äta och dricka och fick dropp. Den natten låg jag i chock. Min man också. Han satt i en stol bredvid och höll min hand. Jag minns inte att vi sov. Inte heller att vi var vakna. Bara att vi grät. Det kändes inte som att det var verklighet. Hur skulle vi orka gå vidare. Hur skulle vi orka leva. Inget val. Vi måste. Inte för att jag ville leva. Bara för att jag vill få barn. Men jag orkar inte! Vi måste börja om från början. Med undersökningar, sprayer, sprutor. Tänk om vi inte har några bra ägg nästa gång. Tänk om det här var vår chans att få barn. Jag orkar inte! Vi måste.

Dagen efter kom till slut. Min älskade ringde alla jobbiga samtal till familjen. Han kom upp till sjukhusrummet alldeles förtvivlad. Vi grät. Han var det enda skälet till att jag inte slutade andas.

En läkarundersökning på eftermiddagen visade att inget fostervatten hade runnit till. Min enda tanke var att vårt barn inte skulle lida mer. Det skulle gå fort. Jag fick piller som skulle kapa signalerna mellan moderkakan och fostret. Det var som att svälja ett rivjärn. Men till slut lyckades jag. Min enda önskan var då att jag skulle slippa bli igångsatt. Att jag skulle slippa fler såna piller. Att min kropp skulle få göra jobbet. Det fick den. Nästa morgon vid femtiden vaknade jag av värk. Någonstans ute i korridoren låg ett nyfött spädbarn och skrek. Det var inte verklighet. Jag fick morfin. Först lite. Sen mycket mer. Jag hade ont. Men den fysiska smärtan bedövade den psykiska smärtan. Jag tyckte synd om min älskade som inte fick bedöva sorgen med smärta. Jag var rädd. Rädd för att den skulle komma ut. Rädd för att inse sanningen. Rädd för att aldrig få föda ett levande barn. Rädd för min kropp som inte hade varnat. Jag fick en latrin att sitta på. Det var då hon kom ut. Jag vågade inte titta. Jag skakade och grät. Min älskade tittade till slut. Vi grät båda två. Jag kunde inte ställa mej upp. Hon satt fortfarande fast i navelsträngen. Vi ringde på sköterskan som fick hjälpa mej till sängen.

När jag hämtat mej från den värsta paniken fick vi se henne. Hon kom in under ett grönt skynke med mitt personnummer på. Vi väntade tills sköterskan hade gått innan vi tittade. Jag såg direkt att hon hade mina händer och mina fötter. Någonting med benen påminde om mina. Bara några timmar innan hade hon sparkat med dom. Det måste vara en flicka sa vi. Hon var vårt barn. Jag bad om ursäkt för att jag inte lyckades hålla henne kvar. För att jag tog livet av henne.

Moderkakan ville inte ut. Den satt fast som berg. Det blev en skrapning. När jag rullades ner till operation stog en kvinna och tog emot mej. Hon blänge på mej. Vilken vecka frågade hon. Jag svarade. Hon hatade mej. Hur kunde jag göra abort. Jag kände mej smutsig.

Dagarna efter kunde vi inte andas. Jag var tvungen att vara i sama rum som min man. Han också. Vi följde varandra runt i huset som om vi satt ihop. Mardrömmarna jag hade i sömnen var bättre än den jag levde i verkligheten. Om nätterna svettades jag ut min gravidtitet. Min mage, mina bröst, allt som påminde om graviditeten var borta.

Några dagar efteråt var vi återigen på infertilitetskliniken. Vi planerade ett nytt försök. Det skulle ske så fort som möjligt. Vi skulle fylla tomrummet så fort som det bara gick. Vi behövde svar från patologen för att säkert veta att fostret var ok innan vi satte igång. Därefter skulle vi köra. Vi kom överens med läkaren att vi skulle prova den korta varianten med höjd dos eftersom jag svarade så dåligt på första försöket. Det var skönt att inte bli motarbetad. Att ingen sa att jag var tvungen att sörja färdigt först. Vi hade hopp som räckte till morgondagen.

Svaret kom. Det är vårt födelsebevis. En frisk flicka.

Snart 10 veckor efter missfallet har jag fortfarande inte påbörjat behandling. Mina hormoner har åkt hiss och jag har haft flera blödningar utan verk, som inte påminner om mens. Jag brukar ha mycket ont, väldigt regelbundet, inte en dag sen. Tröstlöst punktligt egentligen. Jag skulle påbörja behandlingen vid förra mensen. Men ingenting stämmer. Jag vet att jag hade ÄL. Vi mätte trots läkarens uppmaningar att låta bli. Det är bra att vi vet . Nu ska vi göra ett försök vid nästa mens istället. Jag har haft ÄL igen. Om allt går som det ska den här månaden kan jag börja spruta. Jag känner mej otålig och skräckslagen. Jag vill att kroppen ska bli min igen. Att jag ska våga lita på den. Jag blödde i fyra veckor före missfallet och två veckor efter missfallet. Blödning representerar allt det jobbiga som har varit. Varför tar det aldrig slut. Nu när jag inte ens är gravid. Dessutom har jag varit illamående. I snart tre veckor. Jag mådde aldrig illa under graviditeten. Det känns inte rätt att jag ska göra det nu. Jag har börjat tvivla på att det verkligen är illamående. Ibland tror jag att det är ett uttryck för min sorg. Att jag är illamående av sorg.