I början ville vi inte ha barn. Inte som andra. Vi hade så fullt upp med våra jobb och alla våra sportintressen att vi inte kände att det var så viktigt. Vi bestämde i vilket fall att vi skulle sluta skydda oss. Vi skulle bara låta det ske. Det är sju år sedan nu. Jag trodde att jag skulle bli gravid direkt, precis som min mamma. I början konstaterade jag lite lättad att så inte var fallet. Vi var aldrig särskilt oroliga när jag inte blev gravid. När vi väl satsade skulle det gå. Fyra år gick utan att vi tänkte så mycket på barnlöshet. Visst kändes det jobbigt ibland när mina bröder fick barn i flera omgångar. Men jag skakade av mej sorgen ganska lätt. Vi hade ju aldrig riktigt satsat på barn. Jag minns särskilt ett telefonsamtal med min bror som beklagade sej över hur jobbigt det var att ha barn och att jag inte hade någon aning om vad trötthet var. Det slutade med att jag till slut släppte min bomb med tårar. Det var nog då det började bli jobbigt. I början var jag mest frustrerad över alla som hade patent på trötthet, som hade funnit livets mening, och som tyckte att vi levde alltför bekymmersfritt.... vänta bara tills ni får barn....

En tid därefter remitterades vi till en infertilitetsklinik. Jag minns att min gynekolog var väldigt noggrann med att understryka att det krävdes två för att göra ett barn och att det inte var nödvändigtvis mitt problem. Utredningen började med att vi fick en lektion i sexualkunskap. Kanske inte direkt så meningsfullt. För varje undersökning som gick kände vi oss mer och mer nedslagna av situationen. Påminnelsen av att det inte hade blivit som vi hade tänkt. Smärtan av att tvingas inse faktum. Vi hade ett problem.

Den sista undersökningen var en kontroll av äggledarna. Den slutade med en remiss till operation. Trots fri passage tyckte man att jag kanske hade en utbuktning på ena sidan som hindrade passagen något. Några månaders väntan följde, och till slut konstaterade man efter ingreppet att det kanske inte var något trots allt. Dom tog bort nånting men man visste inte vad det var och om det skulle göra någon skillnad.

Till slut hamnade vi I landstingets IVF-kö. Ytterligare ett år senare var det dags. Vi gjorde ett misslyckat inseminationsförsök under tiden som tog bort allt hopp om att kunna bli gravid. Alltför många läkare hade grimaserat till våra då sex år av barnlöshet. Alltför många hade signalerat att vi kanske borde finna andra vägar. Vi gick därför en förberedande adoptionskurs och såg IVF-försöken som något vi var tvugna att genomlida för att kunna gå vidare med adoption utan att ha några tvivel. I maj-2006 var det så dags för äggplockning. Av sju ägg var fem mogna, fyra blev befruktade, ett enda blev bra. Jag var så lycklig över mitt lilla ägg. Jag tog det så lugnt jag kunde. Ingen stress, ingen sport. Även om jag inte hade så mycket hopp var jag glad över att vi hade fått mötas äntligen. Vi pratade om att i värsta fall blev den bara 8 celler stor, men den fick leva om än bara för en stund. På testdagen vågade jag inte. Min älskade fick släpa ut mej till badrummet och testa. Det första provet var svagt och väldigt otydligt. Mitt hopp sjönk. Plötsligt kom vi på att vi hade ett gammalt gravtest liggandes i en låda. Vi testade igen. Denna gång var det ingen tvekan. Ett plus, ett mirakel. Den lycka vi kände går inte att beskriva.

Vi hade lyckats med det omöjliga. Det som alla otäcka mammor på stan lyckats med. Nu var jag en av dom. Deras magar var inte längre i vägen. Jag ville ta tag i främmande kvinnor på gatan och ropa att jag också var en av dom. Mina bekymmer var borta, min sorg. Borta.

Jag bestämde mej snabbt för att inte vara den oroliga typen. Inte tänka alltför mycket på vad jag åt och försöka slappna av. Jag var övertygad om att den här gången var det vår tur. Ett första ultraljud i v7 bevisade att nu skulle vi få vårt efterlängtade barn.

Allt kändes underbart bra.Tills v12. Jag vaknade på morgonen och blödde. Vi åkte till akuten i panik, övertygade om att nu var det kört. Jag grät hela vägen dit. Vi fick hjälp snabbt. Läkaren visade en väldigt livlig krabat på UL. Ingen fara sa hon. Blödning är vanligt och det kunde fortsätta lite till. Vi åkte hem lättade och överlyckliga. Dagen efter var vi på golfbanan. Jag skulle bara spela lite. Efter en stunds spel känner jag hur det rinner blod nedför benen. Mycket blod. Jag lånar min mans jacka och knyter den om midjan för att inte skrämma barnen som går med oss. Det fortsätter blöda i många timmar. Hela natten blöder jag igenom över en binda i halvtimmen. Jag sover inte. Jag torkar blod. Vi åker inte in till akuten förrän nästa morgon. Det främsta skälet till det var att jag behövde lugn och ro och kände att jag fick mer vila hemma än på akuten. Min älskade var hos mej och vi bestämde oss för att åka in om det blev ännu värre. Det blev en lång, utdragen mardröm.

Nästa morgon åker vi in till akuten. Man konstaterar att fostret är opåverkat av blödningen. Denna gång låg hon och sög på tummen i lugn och ro medan jag var alldeles förstörd av oro. Jag kände mej nästan lite lurad. Men överlycklig.

Jag fortsatte att blöda gammalt blod efter det. I början kändes det inte så konstigt med tanke på hur mycket jag hade blött. Jag var inte orolig. Men blödningen förändrades efter knappt två veckor. Plötsligt kom det stora klumpar och lite färskt blod igen. Vi åkte in. Igen. Denna gång kände vi oss nedprioriterade när vi kom till akuten. Vi kände att vi var jobbiga som störde sjukvården. Vi hamnade hos en semestervikarie. Jag hade feber och infektionsindikation visade det sej. Vikarien frågade mej tre gånger om jag kanske kände att jag höll på att bli förkyld, hade ont i halsen eller nånting. Nej, det var inte så. Hon frågade sin överläkare om råd, som också kom in och undersökte. Fostret har vuxit som det ska. Det verkar inte vara någon fara sa dom till slut. Det finns alltså inget skäl att sätta in antibiotika, frågar min man innan vi ska gå. Nej svarar hon. Detta var dödsdomen. När vi gick därifrån bestämde vi att vi inte skulle åka in förrän det stora utraljudet. Det var ju snart dags. Vi skulle inte vara så oroliga. Alla sa ju att det såg bra ut.

En halv vecka senare börjar jag få lite ont. Det är nog växtverk tänker jag. Normalt. När det onda börjar komma i intervaller tänker jag att det nog kan vara sammandragningar. Jag visste inte att det inte skulle göra ont. Vi började jobba efter semestern och var fokuserade på att komma igång med våra arbeten. Jag hade väldigt ont. Imponerad av alla tappra kvinnor som varit gravida och stått ut med den här smärtan, satt jag på jobbet och låtsades att allt var bra. Några dagar senare gick vattnet. Jag gick upp för att kissa mitt i natten. Det bara rann ur mej. Min man var väldigt trött på mina problem vid det laget. Vi blundade båda två. Han blev arg när jag klagade. Ett uttryck för rädsla. Jag ställde mej gråtandes i duschen för att bevisa för honom att jag inte kissade. Vi åkte in. Igen.

Den här gången var det annorlunda. Vi hade förlorat allt hopp och vi var psykiskt och fysiskt utmattade av alla turer. När jag kom in såg jag allvaret i sköterskornas ansikten. Vid undersökningen såg man ett hjärta som slog. Ett kort ögonblick fick jag upp hoppet igen. Men när vi fick se släcktes hoppet igen. Vår älskade livliga lilla krabat hade inget livsutrymme kvar. Inget fostervatten att sprattla i. Hon låg ihopkrupen och kämpade. Hjärtat slog. Men det var tungt.

Man sa att fostervatten iblandkunde fyllda på sej. Att jag skulle ligga stilla. Jag fick inte äta och dricka och fick dropp. Den natten låg jag i chock. Min man också. Han satt i en stol bredvid och höll min hand. Jag minns inte att vi sov. Inte heller att vi var vakna. Bara att vi grät. Det kändes inte som att det var verklighet. Hur skulle vi orka gå vidare. Hur skulle vi orka leva. Inget val. Vi måste. Inte för att jag ville leva. Bara för att jag vill få barn. Men jag orkar inte! Vi måste börja om från början. Med undersökningar, sprayer, sprutor. Tänk om vi inte har några bra ägg nästa gång. Tänk om det här var vår chans att få barn. Jag orkar inte! Vi måste.

Dagen efter kom till slut. Min älskade ringde alla jobbiga samtal till familjen. Han kom upp till sjukhusrummet alldeles förtvivlad. Vi grät. Han var det enda skälet till att jag inte slutade andas.

En läkarundersökning på eftermiddagen visade att inget fostervatten hade runnit till. Min enda tanke var att vårt barn inte skulle lida mer. Det skulle gå fort. Jag fick piller som skulle kapa signalerna mellan moderkakan och fostret. Det var som att svälja ett rivjärn. Men till slut lyckades jag. Min enda önskan var då att jag skulle slippa bli igångsatt. Att jag skulle slippa fler såna piller. Att min kropp skulle få göra jobbet. Det fick den. Nästa morgon vid femtiden vaknade jag av värk. Någonstans ute i korridoren låg ett nyfött spädbarn och skrek. Det var inte verklighet. Jag fick morfin. Först lite. Sen mycket mer. Jag hade ont. Men den fysiska smärtan bedövade den psykiska smärtan. Jag tyckte synd om min älskade som inte fick bedöva sorgen med smärta. Jag var rädd. Rädd för att den skulle komma ut. Rädd för att inse sanningen. Rädd för att aldrig få föda ett levande barn. Rädd för min kropp som inte hade varnat. Jag fick en latrin att sitta på. Det var då hon kom ut. Jag vågade inte titta. Jag skakade och grät. Min älskade tittade till slut. Vi grät båda två. Jag kunde inte ställa mej upp. Hon satt fortfarande fast i navelsträngen. Vi ringde på sköterskan som fick hjälpa mej till sängen.

När jag hämtat mej från den värsta paniken fick vi se henne. Hon kom in under ett grönt skynke med mitt personnummer på. Vi väntade tills sköterskan hade gått innan vi tittade. Jag såg direkt att hon hade mina händer och mina fötter. Någonting med benen påminde om mina. Bara några timmar innan hade hon sparkat med dom. Det måste vara en flicka sa vi. Hon var vårt barn. Jag bad om ursäkt för att jag inte lyckades hålla henne kvar. För att jag tog livet av henne.

Moderkakan ville inte ut. Den satt fast som berg. Det blev en skrapning. När jag rullades ner till operation stog en kvinna och tog emot mej. Hon blänge på mej. Vilken vecka frågade hon. Jag svarade. Hon hatade mej. Hur kunde jag göra abort. Jag kände mej smutsig.

Dagarna efter kunde vi inte andas. Jag var tvungen att vara i sama rum som min man. Han också. Vi följde varandra runt i huset som om vi satt ihop. Mardrömmarna jag hade i sömnen var bättre än den jag levde i verkligheten. Om nätterna svettades jag ut min gravidtitet. Min mage, mina bröst, allt som påminde om graviditeten var borta.

Några dagar efteråt var vi återigen på infertilitetskliniken. Vi planerade ett nytt försök. Det skulle ske så fort som möjligt. Vi skulle fylla tomrummet så fort som det bara gick. Vi behövde svar från patologen för att säkert veta att fostret var ok innan vi satte igång. Därefter skulle vi köra. Vi kom överens med läkaren att vi skulle prova den korta varianten med höjd dos eftersom jag svarade så dåligt på första försöket. Det var skönt att inte bli motarbetad. Att ingen sa att jag var tvungen att sörja färdigt först. Vi hade hopp som räckte till morgondagen.

Svaret kom. Det är vårt födelsebevis. En frisk flicka.

Snart 10 veckor efter missfallet har jag fortfarande inte påbörjat behandling. Mina hormoner har åkt hiss och jag har haft flera blödningar utan verk, som inte påminner om mens. Jag brukar ha mycket ont, väldigt regelbundet, inte en dag sen. Tröstlöst punktligt egentligen. Jag skulle påbörja behandlingen vid förra mensen. Men ingenting stämmer. Jag vet att jag hade ÄL. Vi mätte trots läkarens uppmaningar att låta bli. Det är bra att vi vet . Nu ska vi göra ett försök vid nästa mens istället. Jag har haft ÄL igen. Om allt går som det ska den här månaden kan jag börja spruta. Jag känner mej otålig och skräckslagen. Jag vill att kroppen ska bli min igen. Att jag ska våga lita på den. Jag blödde i fyra veckor före missfallet och två veckor efter missfallet. Blödning representerar allt det jobbiga som har varit. Varför tar det aldrig slut. Nu när jag inte ens är gravid. Dessutom har jag varit illamående. I snart tre veckor. Jag mådde aldrig illa under graviditeten. Det känns inte rätt att jag ska göra det nu. Jag har börjat tvivla på att det verkligen är illamående. Ibland tror jag att det är ett uttryck för min sorg. Att jag är illamående av sorg.