Lillan vilar

Lillan kom till sin viloplats i fredags. Jag fick precis telefonsamtalet från kuratorn. Vi har väntat länge på det. Men nu finns hon där. Som kuratorn uttryckte det ligger hon nu med sina kompisar. Barnminneslunden är en plats för mycket smärta och sorg. Alla har sin historia att berätta. Små nallar och stenar med inristade namn. Små leksaker och kära gåvor från syskon. Leksaker som slitits av väder och vind. Vi ska lägga vår sten också. Tillsammans med mininallen från svärmor.

Jag hade precis ringt till sjukhuset för att säga att jag har börjat spruta när kuratorn ringde, så det kändes konstigt att få beskedet. Så definitivt men ändå så långt ifrån över.

Nu har den långa resan börjat mot ett syskon. Jag fick mens i lördags. En riktig mesmens. Gestapuranet skulle sätta fart på saker och ting men så blev det inte riktigt. Nu har jag inget annat val än att köra igång med sprutor. Det känns inte riktigt optimalt eftersom kroppen uppenbarligen är ur balans och jag kan ju bara hoppas att alla sprutor och hormoner kommer att göra jobbet. Vi har försökt få klarhet i vad som vore bäst. Om jag ska vänta tills kroppen säkert kommit tillbaka i rytmen eller om vi lika gärna kan köra på. Men sist blev vi bara hotade med att det kunde dröja tills efter jul om vi inte körde igång nu. Även om jag på sätt och vis uppskattar denna osentimentala hållning känns det ibland som att jag sitter på ett löpande band i en fabrik som snart har tänkt spotta ut mej. Man har tröttnat på alla dumma frågor om vad som vore bäst. "Äsch" säger dom, "gör bara som vi säger och sluta tänka så mycket så blir det bra". För vem undrar jag?