Vart tog alla vänner vägen?

Jag vet inte om dom är rädda? Kanske är det för att dom har barn och känner sej obekväma. Eller så är dom med barn.

Jag känner mej så falsk när någon vän berättar att dom är gravida. Oftast har dom passerat betydligt fler månader än de sedvanliga tre. Dom lever som mullvadar i sex månader. Så ringer dom. Oftast börjar man med att prata om allt möjligt trivialt som hänt. Sen, när man precis ska lägga på så berättar dom.... "jo..., förresten....jag..." Jag börjar kunna mönstret.

Själv bubblade jag av lycka. Ville tala om för alla. Skälet till att inte berätta är missfall. Sen när missfallet är ett faktum berättar man ändå. Ganska dumt egentligen.

Men sen är det nog en del som drar på sin hemlighet av vidskeplighet. Graviditet har en fantastisk förmåga att framkalla alla möjliga konstiga vidskepliga tankar. Kanske beror det på att man inte står ut med att ha så lite kontroll. Om man kan hänga upp sej på lite vidskepligheter känns det ju som att man faktiskt KAN påverka. På samma sätt vill man kunna påverka sin förmåga att bli gravid. Hitta skäl till att man inte lyckats. Nånting man kan påverka. Till slut riskerar man att utplåna sej själv för att man underkänner alla möjliga delar av sitt tidigare liv.

Själv har jag ifrågasatt träningen, jobbet och matvanorna. Får dåligt samvete när jag stressar för mycket, jobbar för länge, sover för lite, tränar för mycket, inte äter grönsaker ..... men inte blir det bebisar för det. Kanske ska jag följa det råd jag tycker sämst om; slappna aaaavv.