Typisk måndag.
Jag har börjat ta Gestapuran för att slippa småblödandet inför IVFen.
Biverkningar: huvudvärk, illamående, nedstämdhet, viktökning, spända bröst, kraftig mensvärk. Dag 1: nedstämdhet, Dag 2: illamående, Dag 3: huvudvärk, Dag 4: huvudvärk+illamående+ viktökning, Dag 5: huvudvärk+ illamående (+ nedstämdhet?). Typiska måndagar har man sovit dåligt. Man slår sej på tån så man tror den gått sönder. Man missar bussen. Nedstämdhet passar in väl idag.
Jag pratade med min mamma. Hon förstår inte att hon inte kan ta bort det jobbiga genom att säga att det nog snart går över, eller att det nog inte är så farligt. Hon förstår inte att jag inte begär av henne att hon ska kunna ta bort det jobbiga. Låt mej bara klaga utan att få höra att det nog bara är idag jag har huvudvärk. Låt mej få gnälla utan att få höra att hon känner på sej att jag blir gravid igen denna gång. Låt mej få slippa tomma ord som inte tröstar, som bara tar bort min rätt att sörja, min rätt att känna att det är svårt nu, min oro inför framtiden, min beredskap inför de prövningar som väntar. LYSSNA, säger jag. För du kan inte längre blåsa på mitt sår och trolla bort det onda.
posted by Janna @ 9:19 fm
5 comments
5 Comments:
Hej och tack för ditt inlägg i min blogg!
Jag läste precis igenom din och det gör sååå ont i hjärtat att läsa vad ni har fått gå igenom. Jag hoppas verkligen att de går bra för er denna gång. Jag kommer följa dig och hålla mina tummar.
Kram!!!
Åh precis så är det för mig med! Mamma fattar inte att hon inte kan ta bort det onda och att jag bara vill att hon ska klappa mig på huvudet och ge mig tröst utan att säga att det går över.
Det går fan inte över.
Tack för era svar. Det känns verkligen så skönt med lite stöd från er som förstår vad man går igenom. För nej, det går inte över. Man går och släpar på sin fotboja hela dagarna.
Usch, visst är det superirriterande med all denna _konkreta_ tröst. Man orkar inte ta emot, för som ni säger, det hjälper ju inte.
Min mor tog nog priset i förrgår. "Ni har så mycket annat", sa hon. "ni är ju så begåvade med era utbildningar och erat fina hus....". Jaaaa mamma, vi är ju så begåååvade, så vi skiter väl i heeela barnkampen för det är ju näääästan samma sak! Fick jag lust att slänga ur mej. Men jag kämpar sååå för att inte vara den där bittra subban .... och faan vad jag får kämpa ibland.
När jag låg på sjukhussängen efter missfallet slängde min pappa ur sej nånting liknande: "Man kan inte få allt".
TACK vilken tröst! Jag tror inte ens dom hör hur dumt det låter.
Skicka en kommentar
<< Home