Stilla helg

Till slut fick jag tag på BM i morse. Hon tyckte att jag skulle prata med min ordinarie BM och sa att hon skulle ringa tillbaka. Strax. Jag satt och höll mej..... och höll mej. Jag tänkte att om det skulle bli aktuellt med odling skulle jag bara sätta mej i bilen och få det gjort. Tre timmar senare ringde hon. Nu är det sent sa hon. Vi stänger snart. Du får lämna prov på måndag. Förtvivlad och besviken sitter jag nu här och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag ska ta det väldigt lugnt tills vi vet att det inte är en infektion, tyckte hon. Inte göra någonting på hela helgen. Jag gör vad som helst för att det ska gå bra, men det hade varit lite mera lugnande om jag visste att det åtminstone var en odling på gång. Vi ska åka in till akuten om det blir värre. Ett tag funderade jag på att åka i vilket fall. Sedan tänkte jag att jag skulle ta antibiotikan som jag ändå har hemma. Men än så länge är det bättre idag. Jag har knappt vågat mej utanför dörren. Bara suttit stilla. Jag är plågsamt rastlös. Men det är värt det om det hjälper. Det får bli soffan i helgen och ingen fest. Kanske slipper jag kommentarer om biologiska barn och folks teorier om tvillingfödslars ärftlighet då. Och så slipper jag ju oroa mej för vad jag inte får äta. Och så slipper jag ha annat än pyjamas på mej. Tänk, det finns massor av fördelar med detta!

Förvirrad

Så var det alltså dags för läkarbesöket. Det skulle handla om tvillinggraviditet och fortsatt planering de närmaste veckorna. Trodde jag. Lite stressad kastade jag mej in i väntummet. Och väntade, och väntade. Ingen kom. Till sist, efter nästan en timme kom en stressad läkare och hämtade mej. Ungefär efter tre minuter sa hon att hon ville sjukskriva mej. Chockad och mållös frågade jag till sist om jag kanske kunde få jobba deltid. Efter allt vad du har gått igenom ska vi inte chansa sa hon strängt. Hon gick med på 50%. Sedan berättade jag att jag hade börjat få lite ont när jag går. Hon klämde på magen. Vi diskuterade sammandragningar. Till slut sa hon att hon ville att jag skulle vara hemma på heltid ett par veckor. Det hela gick på 20 minuter. Förvirrad, ledsen och något uppskrämd gick jag därifrån. Utan att veta vad jag borde göra. Lyda läkaren som är mån om att det ska gå bra, eller gå tillbaka till jobbet och hoppas att det inte händer något. Hur jag än väljer får jag dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag jobbar för mycket, dåligt samvete för att jag jobbar för lite, dåligt samvete för att jag är dålig på att ta det lugnt, dåligt samvete för att jag drabbar mina arbetskamrater.

Jag har till slut bestämt mej för att det enda rätta är att stanna hemma. Visserligen inte helt utan dåligt samvete, men det här är det viktigaste som finns för oss just nu. Jag måste ge det chansen. Det är nu eller aldrig.

Det som gör mej bekymrad just nu är att läkaren faktiskt gjorde mej uppmärksam på sammandragningar. Jag är fortfarande osäker på om det är sammandragningar eller om det är värk som kommer för att jag växer så mycket just nu. Det kommer när jag är uppe och går men har även börjat komma när jag lägger mej för att vila. Jag klämmer och känner på magen för att se om den är hård när det kommer, men det är svårt, den är konstant hård när jag är ute och går och ofta även när jag ligger ner, beroende på hur jag ligger. Det känns i alla fall inte som före missfallet vilket är en stor tröst. Men jag får en sån ångest av allt funderande och klämmande och kännande. Jag som var så trygg och lycklig för bara några dagar sen. Nu gnager en oro i mej. Hur mycket vågar jag röra på mej utan att få dåligt samvete? Vad är normalt? Hur ska det kännas? Jag är väldigt förvirrad.

Livstecken

Igår var jag hos barnmorskan på återbesök. Älsklingen var med. Precis innan vi blev inkallade började lillen till höger sparka som en liten vilde. Det var andra gången jag kände det så tydligt. Vi satt och fnittrade och skrattade utan att bry oss om blickarna omkring oss. Vi satt i vår lilla lyckobubbla och var förundrade över miraklet som pågick. När barnmorskan kom var vi på sprudlande humör. Äntligen fick jag chansen att fråga om varför jag nästan inte känner av lillen till vänster medan sparkarna från den andra blir mer och mer tydliga för varje dag. Tydligen sitter moderkakan för den högra bak och för den vänstra på framväggen. Det betyder att det är som att sparka in i en kudde för det vänstra fostret. Barnmorskan sa att det kan ta längre tid innan jag känner av det vänstra fostret tydligt men att det kommer. Nu medan jag skriver detta känner jag små sparkar på vänster sida (ovanför moderkakan) tydligt för första gången. Inte lika starkt som på höger sida, men tillräckligt för att jag ska bli alldeles varm och lycklig inombords.

Igår fick vi även lyssna på hjärtljuden för första gången. Återigen var det svårare att lyssna genom moderkakan på den vänstra sidan så där blev det mest moderkakans frekvens vi lyssnade på. På höger sida lät det tydligt och klart. Efter att vi hade ställt alla möjliga frågor bokades jag in på en ny läkartid på måndag. Jag misstänker att det var meningen att vi skulle ställt alla frågor då, för det var tydligen en informationsträff där man får vidare information om tvillinggraviditet. En annan sak som vi fick reda på var att man blir sjukskriven redan från v28 när det är tvillingar. Jag tror inte jag insåg förrän jag kom hem att vi faktiskt kanske kommer så långt, och att jag faktiskt kanske kommer att lämna jobbet redan om 7 1/2 veckor! Det kändes plötsligt jättesnart. Jag har inte vågat berätta för min chef ännu. Jag sitter och trycker lite på det för jag kan redan se svettpärlorna på hans panna och den oroliga blicken. Jag vet ju inte ens om jag kommer att må bra fortfarande om 7 1/2 veckor. Barnmorskan sa att det var det absolut senaste och att det kunde bli aktuellt att sjukskriva tidigare. Det betyder att mitt jobb måste börja planera för att jag kan försvinna när som helst. Oj! Hur ska jag säga det på ett lindrigt sätt?

I övrigt: Jag åt en köttbit till lunch som var lite rosa. Hur jag än skar och kämpade kändes det ändå som att jag fick i mej lite väl mycket rosa. Ångest. Jag ska aldrig mer äta ute. Aldrig aldrig. Om jag överlever.

IVF-tvillingar

Jag har beslutat mej för att inte berätta att jag väntar tvillingar om jag vill berätta om barnlösheten och IVF:en också. Det är slående hur många som tror att dom har med det att göra. Hur många som faktiskt inte vet hur dom ska förhålla sej till min graviditet om dom inte får veta om det är IVF eller inte. Nästan på samma sätt som folk har svårt att förhålla sej till en bebis om dom inte vet vad det är för kön. Jag blev gratulerad av en granne för lite sedan. Hon frågade lite klurigt om jag hade tvillingar i släkten. Ja, sa jag. Jag är själv tvilling. Jaha, sa hon med en rynka på pannan. Är du? Men det brukar ju hoppa över en generation!? Ja, sa jag, men jag har fuskat, jag har gjort IVF!! Sa jag så hurtigt som jag bara kunde med ett skratt. Hennes reaktion var minst sagt obekväm. Hon backade några steg som om hon talade med pesten själv, och avlägnade sej mållöst den första bästa chans hon fick. Själv stod jag kvar med ett flin inom mej. Hon fick svar på tal.

Igår kväll började jag bläddra i en bok som jag fått låna av min kusin som fått tvillingar. Den handlar om sånt man bör veta om tvilling graviditet och föräldraskap. Jag fastnade direkt vid kapitlet som tog upp IVF. Rådet i detta sammanhang var tydligt. LJUG. Om någon är så fräck att dom frågar så förtjänar dom inte bättre än en lögn. LJUG. När frågan kom skulle man svara med en motfråga. Vad är IVF egentligen? När personen börjar förklara och berätta ska man fråga om hon/han själv har gjort IVF som verkar så insatt. Vi får se om jag vågar....

Idagska jag till MVC. Jag längtar efter varje konfrontation med MVC eftersom det är en bekräftelse på att det är sant det som händer. Så underbart sant. Vi tar varje vecka som går som en seger. Man vill bara att veckorna ska gå fortare!

Den stora UL-dagen

Så kom den äntligen. Den stora UL-dagen. Jag har längtat och räknat och funderat hur länge som helst. Jag har försökt att låta bli att räkna dagarna men så sitter man ändå där och vet exakt på timmarna hur långt det är kvar. Jag hade inte känt mej speciellt nervös förrän jag dubbelkollade när UL:et skulle ske igår kväll innan jag skulle somna. I papprena tycktes all text som rörde 'missbildningar' och 'eventuell vidare fosterdiagnostik' växa och bli stor fetstil. Sist jag läste igenom papprena noterade jag knappt allt elände som nu surrade i mitt huvud. Sömnen blev därefter och jag vaknade tidigt med en viss oro blandat med förväntan.

På vägen ditt råkade jag ut för stoppljus överallt och av någon anledning körde alla andra alldeles för sakta. När jag äntligen kom in grimarserade kvinnan i receptionen. Hon hittade inte mitt namn någonstans. Jag var på fel plats. Förstås. Den delen av papprena hade jag inte läst. Bara de där andra otäcka raderna. Så sprang vi iväg och hittade till slut rätt. I väntrummet frågade min man om jag har känt dom idag. Jag förklarade att med ett hjärta som slår som en gonggong är det svårt att fatta vad som är vad. Väl inne i undersökningsrummet var det nästan lite konstigt att slippa klä av sej (man har ju blivit så van efter alla IVF:er). Barnmorskan konstaterade snabbt hur dom låg. Själv tycker jag det var jätteförvirrande. Det var liksom armar och ben som viftade åt alla håll. Jag försökte se hur hon höll staven för att få en känsla men då blev jag ännu mer förvirrad för hon for tvärs över hela magen fram och tillbaka och jag fick ingenting att stämma med det hon sa i början. Först började hon undersöka det foster som hon sa ligger till höger. Jag var inte riktigt beredd på alla mått hon tog hit och dit. Så noggrant har det ju liksom inte varit vid tidigare UL. Hon mätte huvudstorleken massor av gånger och jag försökte förstå om det var normalt att göra så eller om det var något fel. Men allt såg fint ut och alla mått stämde precis med förväntat datum den 7/2. Jag drog en lättnadens suck tills jag insåg att det var dags för nummer två. Huvudet var mindre sa hon och mätte och mätte som om måtten skulle bli större av att göra om mätningarna. Men det är fullständigt normalt konstaterade hon. Efter en stund började hon fokusera på hjärtat. Det var lite svårare att se än den första, så hon ägnade en lång stund åt att studera det. Jag han återigen bli rädd. Men så konstaterade hon till slut att det såg fint ut.

Vi frågade om hon kunde se vad det är för kön och det kunde hon säga med ganska stor säkerhet. Det känns fantastiskt stort och så förbannat rättvist att tänka att vi kanske kommer att bli föräldrar ändå till slut efter allt elände. Medan barnmorskan skrev sina noteringar satt vi och grät och kramade varandra. Tårarna ville inte sluta rinna.

Lyckan är total idag.