Livstecken

Igår var jag hos barnmorskan på återbesök. Älsklingen var med. Precis innan vi blev inkallade började lillen till höger sparka som en liten vilde. Det var andra gången jag kände det så tydligt. Vi satt och fnittrade och skrattade utan att bry oss om blickarna omkring oss. Vi satt i vår lilla lyckobubbla och var förundrade över miraklet som pågick. När barnmorskan kom var vi på sprudlande humör. Äntligen fick jag chansen att fråga om varför jag nästan inte känner av lillen till vänster medan sparkarna från den andra blir mer och mer tydliga för varje dag. Tydligen sitter moderkakan för den högra bak och för den vänstra på framväggen. Det betyder att det är som att sparka in i en kudde för det vänstra fostret. Barnmorskan sa att det kan ta längre tid innan jag känner av det vänstra fostret tydligt men att det kommer. Nu medan jag skriver detta känner jag små sparkar på vänster sida (ovanför moderkakan) tydligt för första gången. Inte lika starkt som på höger sida, men tillräckligt för att jag ska bli alldeles varm och lycklig inombords.

Igår fick vi även lyssna på hjärtljuden för första gången. Återigen var det svårare att lyssna genom moderkakan på den vänstra sidan så där blev det mest moderkakans frekvens vi lyssnade på. På höger sida lät det tydligt och klart. Efter att vi hade ställt alla möjliga frågor bokades jag in på en ny läkartid på måndag. Jag misstänker att det var meningen att vi skulle ställt alla frågor då, för det var tydligen en informationsträff där man får vidare information om tvillinggraviditet. En annan sak som vi fick reda på var att man blir sjukskriven redan från v28 när det är tvillingar. Jag tror inte jag insåg förrän jag kom hem att vi faktiskt kanske kommer så långt, och att jag faktiskt kanske kommer att lämna jobbet redan om 7 1/2 veckor! Det kändes plötsligt jättesnart. Jag har inte vågat berätta för min chef ännu. Jag sitter och trycker lite på det för jag kan redan se svettpärlorna på hans panna och den oroliga blicken. Jag vet ju inte ens om jag kommer att må bra fortfarande om 7 1/2 veckor. Barnmorskan sa att det var det absolut senaste och att det kunde bli aktuellt att sjukskriva tidigare. Det betyder att mitt jobb måste börja planera för att jag kan försvinna när som helst. Oj! Hur ska jag säga det på ett lindrigt sätt?

I övrigt: Jag åt en köttbit till lunch som var lite rosa. Hur jag än skar och kämpade kändes det ändå som att jag fick i mej lite väl mycket rosa. Ångest. Jag ska aldrig mer äta ute. Aldrig aldrig. Om jag överlever.