Förvirrad

Så var det alltså dags för läkarbesöket. Det skulle handla om tvillinggraviditet och fortsatt planering de närmaste veckorna. Trodde jag. Lite stressad kastade jag mej in i väntummet. Och väntade, och väntade. Ingen kom. Till sist, efter nästan en timme kom en stressad läkare och hämtade mej. Ungefär efter tre minuter sa hon att hon ville sjukskriva mej. Chockad och mållös frågade jag till sist om jag kanske kunde få jobba deltid. Efter allt vad du har gått igenom ska vi inte chansa sa hon strängt. Hon gick med på 50%. Sedan berättade jag att jag hade börjat få lite ont när jag går. Hon klämde på magen. Vi diskuterade sammandragningar. Till slut sa hon att hon ville att jag skulle vara hemma på heltid ett par veckor. Det hela gick på 20 minuter. Förvirrad, ledsen och något uppskrämd gick jag därifrån. Utan att veta vad jag borde göra. Lyda läkaren som är mån om att det ska gå bra, eller gå tillbaka till jobbet och hoppas att det inte händer något. Hur jag än väljer får jag dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag jobbar för mycket, dåligt samvete för att jag jobbar för lite, dåligt samvete för att jag är dålig på att ta det lugnt, dåligt samvete för att jag drabbar mina arbetskamrater.

Jag har till slut bestämt mej för att det enda rätta är att stanna hemma. Visserligen inte helt utan dåligt samvete, men det här är det viktigaste som finns för oss just nu. Jag måste ge det chansen. Det är nu eller aldrig.

Det som gör mej bekymrad just nu är att läkaren faktiskt gjorde mej uppmärksam på sammandragningar. Jag är fortfarande osäker på om det är sammandragningar eller om det är värk som kommer för att jag växer så mycket just nu. Det kommer när jag är uppe och går men har även börjat komma när jag lägger mej för att vila. Jag klämmer och känner på magen för att se om den är hård när det kommer, men det är svårt, den är konstant hård när jag är ute och går och ofta även när jag ligger ner, beroende på hur jag ligger. Det känns i alla fall inte som före missfallet vilket är en stor tröst. Men jag får en sån ångest av allt funderande och klämmande och kännande. Jag som var så trygg och lycklig för bara några dagar sen. Nu gnager en oro i mej. Hur mycket vågar jag röra på mej utan att få dåligt samvete? Vad är normalt? Hur ska det kännas? Jag är väldigt förvirrad.