Den stora UL-dagen

Så kom den äntligen. Den stora UL-dagen. Jag har längtat och räknat och funderat hur länge som helst. Jag har försökt att låta bli att räkna dagarna men så sitter man ändå där och vet exakt på timmarna hur långt det är kvar. Jag hade inte känt mej speciellt nervös förrän jag dubbelkollade när UL:et skulle ske igår kväll innan jag skulle somna. I papprena tycktes all text som rörde 'missbildningar' och 'eventuell vidare fosterdiagnostik' växa och bli stor fetstil. Sist jag läste igenom papprena noterade jag knappt allt elände som nu surrade i mitt huvud. Sömnen blev därefter och jag vaknade tidigt med en viss oro blandat med förväntan.

På vägen ditt råkade jag ut för stoppljus överallt och av någon anledning körde alla andra alldeles för sakta. När jag äntligen kom in grimarserade kvinnan i receptionen. Hon hittade inte mitt namn någonstans. Jag var på fel plats. Förstås. Den delen av papprena hade jag inte läst. Bara de där andra otäcka raderna. Så sprang vi iväg och hittade till slut rätt. I väntrummet frågade min man om jag har känt dom idag. Jag förklarade att med ett hjärta som slår som en gonggong är det svårt att fatta vad som är vad. Väl inne i undersökningsrummet var det nästan lite konstigt att slippa klä av sej (man har ju blivit så van efter alla IVF:er). Barnmorskan konstaterade snabbt hur dom låg. Själv tycker jag det var jätteförvirrande. Det var liksom armar och ben som viftade åt alla håll. Jag försökte se hur hon höll staven för att få en känsla men då blev jag ännu mer förvirrad för hon for tvärs över hela magen fram och tillbaka och jag fick ingenting att stämma med det hon sa i början. Först började hon undersöka det foster som hon sa ligger till höger. Jag var inte riktigt beredd på alla mått hon tog hit och dit. Så noggrant har det ju liksom inte varit vid tidigare UL. Hon mätte huvudstorleken massor av gånger och jag försökte förstå om det var normalt att göra så eller om det var något fel. Men allt såg fint ut och alla mått stämde precis med förväntat datum den 7/2. Jag drog en lättnadens suck tills jag insåg att det var dags för nummer två. Huvudet var mindre sa hon och mätte och mätte som om måtten skulle bli större av att göra om mätningarna. Men det är fullständigt normalt konstaterade hon. Efter en stund började hon fokusera på hjärtat. Det var lite svårare att se än den första, så hon ägnade en lång stund åt att studera det. Jag han återigen bli rädd. Men så konstaterade hon till slut att det såg fint ut.

Vi frågade om hon kunde se vad det är för kön och det kunde hon säga med ganska stor säkerhet. Det känns fantastiskt stort och så förbannat rättvist att tänka att vi kanske kommer att bli föräldrar ändå till slut efter allt elände. Medan barnmorskan skrev sina noteringar satt vi och grät och kramade varandra. Tårarna ville inte sluta rinna.

Lyckan är total idag.