Om en evighet

Jag vet inte vad jag ska känna. Alla tankar rullar runt och det råder känslomässig kaos. Jag kan inte förmå mej att ringa barnmorskan för jag mår illa varje gång jag tänker tanken.

Jag försöker dela upp väntetiden till nästa försök i små etapper så att jag inte ska bli fullständigt vansinnig. Bara jag orkar vänta till slutet av mars börjar det hända saker. Dels ska vi på återbesök till kliniken och diskutera vad nästa steg blir. Tills dess måste vi ha bestämt om vi ska göra ett nytt försök på samma klinik igen eller om vi ska prova en annan. Sen påbörjar vi hemutredningen. Det blir en jobbig parallelprocess men just nu känns det som att vi närmar oss adoptionsbeslutet och vi vill komma igång med det så fort vi kan. Vi ska också resa bort i början av april. Visserligen ska vi hälsa på min svärfar, och han har lite svårt att förstå vår barnlöshet så jag känner mej ganska delad inför besöket. Jag orkar inte bli sårad. Sist vi sågs var jag gravid och lycklig och det känns tungt att bli påmind om den lyckan. Det är helt andra förutsättningar nu. När vi kommer hem efter resan är det äntligen vår och då brukar det ju vara fullt upp med alla utomhusprojekt. Då påbörjar vi förhoppningsvis nästa behandling. Om en evighet.....