I all välmening
Jag har en vän som gör allt för att trösta. Hon försöker hitta alla möjliga skäl till att jag egentligen inte borde vara ledsen. Vi har haft en hel del mailkontakt på sistone men plötsligt kände jag att jag inte orkar försvara min sorg längre.
Hon skriver saker som "Tänk på alla kvinnor som är 40+ som ännu inte har träffat en man som dom vill leva med." Ja ok, säger jag. Ska tänka på dom. Men jag mår inte bättre av att tycka synd om någon annan. Vi började försöka långt innan du träffade din kille....
Hon anser att jag och min man kanske borde gör mer saker på olika håll istället för att 'älta' barnlöshetsproblemen för mycket. Det var nog det här rådet som gjorde mej mest upprörd. Hon har ingen aning om hur mycket/litet vi ses och hon förutsätter att vi bara sitter hemma och 'ältar' (själv tycker jag att vi ses alldeles för lite). Efter en lång rad liknande argument till varför vi borde adoptera och kanske inte borde snöa in oss på alltför små barn och kanske inte borde köra fler IVFer och andra övertramp avslutar hon sedan med att skriva 'Kanske dags för det slitna rådet att njuta mer av det man har'.
Jag vet att hon menar väl. Men hur förklarar jag för henne att det hon skriver bara gör att jag mår ännu sämre? Jag har grubblat hela helgen över varför vi hamnat i den här konstiga situationen där jag bara känner mej mer och mer trängd i ett hörn. För varje skäl hon hittar till varför jag egentligen borde vara glad, blir följden att jag svarar ännu mera negativt. Jag har inte kunnat förmå mej att svara på det förra mailet för jag blev så arg. Vad svarar man?
posted by Janna @ 1:14 em
9 comments
9 Comments:
Jag har en gång förrut besökt dig här. Då grät jag floder över hur orättvist livet får vara.
Nu blir jag mäkta förbannad. När en väninna till mig trampade rejält i klaveret bad jag om en paus.
Vi hördes inte på drygt ett år och när vi träffades igen, på hennes väldigt ödmjuka initiativ, var jag gravid och det märktes att hon lärt sig något av det som hänt.
Är din vän en sann sådan kanske hon förstår och respekterar att du ber henne att sluta med pekpinnarna.
Kram från Sanna
Det märks ju tydligt att din vän inte alls förstår din situation!!
Jag hade brytit kontakten, tagit paus ett tag... Jag har ingen nytta va vänner som får mig att må dåligt. Sen hoppas man ju att man kan upp vänskapen senare....
Kram
Jag tror att du ska försöka skriva liknande till henne som du gjorde här på bloggen, att du vet att hon bara vill väl, men att hon ALDRIG kan sätta sig in i din situation om hon själv inte varit där. Be henne sluta med pekpinnarna och förklara vad du behöver hos henne som kompis. Kan hon inte möta dig där, kanske det behövs en paus och det är viktigt att du är uppriktig när det gäller detta. Just nu har du det jobbigt och då behöver du "Just det här". Annars kan det vara, skralt sett.
Jag känner igen precis samma från alla mina arbetskamrater och flera kompisar. Det är inte kul.
Kram
/Sarah
Usch. Jag vet inte.
Kanske att du ska göra som Sanna. Be om en paus. Eller på något sätt förklara att hennes råd inte är välkomna och framför allt att de inte hjälper dig ett dugg.
Kram!!
Det uppstår en maktskillnad mellan er, tror jag. Hon har ännu inte upptäckt att det kan vara svårt att bli gravid, och då anser hon sig ha "rätten" att komma med så platta och dumma råd, som hon själv borde inse inte hjälper dig alls.
Du skrev förut om någon som pratade barn på jobbet, berättade att han skulle på UL trots att han känner till din sits. Eftersom han/hon inte är i den sitsen själv har denne ett maktövertag, men det är inte snyggt (osmakligt) att använda sig av den makten. Visst, det är omedvetet, men det går att undvika faktiskt. Så svårt är det inte att visa hänsyn.
Dessutom är det inte så inkännande av väninnan att påstå att man ska vara glad åt det man har, när det handlar om att få barn eller inte. En sådan sorg går helt enkelt inte att förhandla bort, hur bra man än har det i livet i övrigt, ekonomiskt, känslomössigt, realtionsmässigt, yrkesmässigt eller vad man nu har för andra fördelar.
Det är svårt med väninnor som inte fattar ett dyft. Jag har en sådan och med åren har det varit jättesvårt att hålla vår relation i balans. Lycka till med din relation till väninnan! Säg ifrån om hon klampar vidare. Det är inte roligt att behöva sätta ner foten, men du ska inte behöva försvara dig och din sorg!
/Pernilla (kikar in ibland)
Idiot. Jag är så förbannat trött på alla som tror att de kommer med små käcka tips och uppmuntrande ord när de bara klampar fram och kliver rätt i ens största sorg och livskris. När vissa som jag inte vill prata med och lämna ut mig för (av olika orsaker) svarar jag bara att jag inte vet, när de undrar om framtiden och vad vi har för plan. Jag visar tydligt att jag inte vill prata om det. Ett mail av det slag du fått hade jag bara ignorerat och inte svarat på. Så´n är jag. Stor kram.
Det upphör faktiskt aldrig att förvåna mig hur det kommer sig att människor, som är intelligenta, välutbildade och emotionellt förståndiga, kläcker ur sig saker som är så fruktansvärt, definitivt FEL och sårande.
Inte ska DU behöva tänka på "alla kvinnor som är 40+ som ännu inte har träffat en man...blabla". Du ska tänka på dig själv och oberoende hur mycket du tänker på andra, så mår du inte bättre själv och det är DET som är meningen.
Och "sluta älta"..?! Jisses. Be henne gå i dina skor ett tag och komma tillbaka med den kommentaren. Det gäller faktiskt inte ett borttappat bankkort, det gäller ditt liv och din framtid och det som är viktigast för dig. Att grubbla/önska/vara ledsen då man inte lyckas uppnå det målet är inte att älta, det är att vara människa, att känna och sörja över att livet är orättvist.
Och varför överhuvudtaget ge så konkreta råd som att "adoptera!" till en annan människa. Alla väljer sin väg och har rätt till sina beslut, det kan ingen annan påverka.
Avslutningsvis..."njut av det du har"..Det ska man ju absolut säga till en människa som står mitt i en livskris. Det löser ju allt liksom.
Jag känner med dig som har (hade?) en sådan vän. Jag hade blivit urförbannad. Men feg som jag är kanske jag inte vågat ställa henne mot väggen. Kanske du vågar?
KRAM av en som förstår dig.
Jag hade försökt svara på ett sätt som signalerat:
1. Jag förstår att din intention är att trösta mig.
2. Jag blir inte tröstad utan mår ännu sämre.
3. Jag vill inte längre prata om min barnlöshet med dig längre.
4. Jag hoppas att vi kan fortsätta vara vänner och att du respekterar mina behov.
Hej!
om det är en vän tycker jag att du ska följa Storkens råd. Om det är en vän vill hon väl med gör fel. Förklara för henne vad som blir fel, varför och hur du vill ha det. Om det är en vän kan hon ta det o ändra på sig och du får ngn som faktiakt lyssnar på riktigt.
Skicka en kommentar
<< Home