Spindel utan ben
Jag vaknar varje morgon med ångest. Ångest över barnlösheten. Varje morgon får jag tvinga mej själv att plocka fram positiva tankar. Bilderna jag har i huvudet av dom adopterade småpluttarna. Då känns allt lite lättare. Bara jag slår bort tankarna om tidsaspekten på adoption. Dom tankarna får inte tillträde i mitt huvud just då. Det blir för smärtsamt.
Igår grät jag när jag såg en gravid mage på TV. I morse ertappade jag mej själv med att tycka synd om alla som inte adopterar efter att ha drömt mej bort i adoptionstankar en stund. I början av veckan fick jag en klump i halsen när jag tänkte på adoption. Jag blev plötsligt rädd att jag inte kommer att känna mej som en riktig mamma. Igår kväll ringde svärfar. Han undrade säkert hur det har gått med IVFen. Men jag kunde inte framkalla orden. Dom satte sej istället i halsen och jag fick svårt att andas. Jag ville bara bli av med telefonluren. När min man äntligen kom hem kunde jag krypa in i hans famn med svansen mellan benen. Men han kan inte ta bort det onda. Det kan ingen. Inte ens välmenande vänner med "goda" (=idiotiska) råd. Jag har fortfarande inte lyckats komponera ett svar till henne men tack för alla kloka råd.
Detta är mitt liv just nu. Ett evigt pendlande mellan hopp och ångest. Jag har många ben men inget som håller att stå på.
posted by Janna @ 9:33 fm
7 comments
7 Comments:
Här får du en stöttekram som ska hjälpa dig att få lite stöd...
Kram!
Det var en träffande metafor. "Jag har många ben men inget som håller att stå på". Skickar även jag en stöttekram. KRAM!!
Hoppas du fått njuta av morgnar då du inte vaknat med ångest under helgen?
Kram på dig.
Hej!
Jag är inne och läser din blogg ibland och ofta är det som om jag hade skrivit dina ord.
Vi har gjort 3 IVF försök som tyvärr inte har lyckats. Nu är vi i slutet av adoptionsprocessen och väntar barnbesked. Jag förstår din sorg och råd är svårt (som bekant:-)) att ge eftersom alla är olika. Jag kan däremot berätta hur jag har känt och hoppas att du kan finna tröst i det. Det som gjorde att jag klarade mig igenom IVF försöken var att jag visste att adoption fanns som ett (för oss) fullgott alternativ. Vad som däremot förvirrade mig lite var att många sa att "man måste släppa sorgen att inte kunna få biologiska barn innan man adopterar". Det är inte helt sant! (I mitt fall) Jag trodde att jag måste släppa det helt för att det skulle vara "ok" att adoptera. Nu inser jag att man FÅR tycka att det är tråkigt/sorgligt att ex. inte få vara gravid, amma eller vad det nu kan vara som man känner (vilket också är helt individuellt)
samtidigt som jag glädjer mig oerhört att tillsammans med min man få åka och hämta vårt barn.
Det är två olika sätt att bli förälder på och det handlar inte om att det ena sättet är "bättre" än det andra. Vad som än händer så får du inte glömma att det är inte fult att vara ledsen för att man inte får biologiska barn, det innebär INTE att du kommer att älska ditt barn mindre. Den sorgen kommer alltid att finns för man går igenom så mycket när man gör IVF men den bleknar efter hand. Det kommer inte att göra lika ont jämt...
Hoppas att jag lyckades förmedla det som jag ville till dig: Ett ljus i tunneln, framtidshopp och en känsla av att du inte är ensam.
// J
Tack alla för uppmuntrande ord och stöd. 'J': Det är skönt att veta att det finns ljus i tunneln. Det är precis så som du skriver att det känns som att man borde ha bearbetat sorgen över att inte kunna få biologiska barn innan man kastar sej in i adoptionsvärlden. Samtidigt är det ju den enda riktiga tröst man har och känslorna pendlar så mycket upp och ner att man blir galen. Det är väl det som själva bearbetandet innebär. Sen att man kanske inte riktigt är färdig (blir man någonsin helt färdig?) när man tar steget mot adoption kan tyckas lite egoistiskt, men å andra sidan är det över huvud taget lite egoistiskt att skaffa barn.....
Hej!
Precis som du skriver så är var det den enda riktiga trösten man hade när man var mitt upp i IVF- försöken. Hoppas att du inte missförstod mig när jag skrev att jag fortfarande är ledsen över att jag inte fick några biologiska barn. Vad jag skulle ha lagt till var att jag har accepterat det men tillåter mig själv att ändå tycka att det är lite sorgligt. Det däremot tror jag är viktigt att man har fått gjort.
Kul att se dagens inlägg!
Kram och lycka till
// J
Jag har själv varit i barnlöshetsträsket och vet vilket helvete det är. Tror att det är svårt för folk som inte varit där att verkligen fatta vilken sorg man går omkring och bär på. För oss lyckades IVF till slut och vi har nu en underbar liten son på 7 månader. Tackar min lyckliga stjärna varje dag! Den tunga sorgen försvinner men man är påverkad resten av livet av det som varit,på gott och ont.Jag håller mina tummar för att det löser sig för er! Många många kramar från Anna-Bell
Skicka en kommentar
<< Home