Ett ljusare skimmer

Tandvärken gick till slut över och lämnade ett ljusare skimmer över livet. Jag känner mej fortfarande trött efter all sömnlöshet, dålig mat och all smärta, men det är så underbart att äntligen få njuta av graviditeten. Hela magen bubblar av små händer och fötter som trycker och sparkar och krafsar. Det finns inte ord för att beskriva den lycka jag känner.

Förra veckan var vi på det andra stora ultraljudet. Det var tio veckor sedan v19 ultraljudet så jag var lite nervös att dom skulle ha vuxit ojämt eller vara för små. Visserligen var dom lite små och avvek 15% från medelkurvan för "en-barns-graviditeter". Men samtidigt är det inom normalintervallet för graviditeter med ett barn och tvillingar är ju oftast lite mindre. Dessutom var dom precis lika stora! Det skilde 10g på uträkningarna som dom gjorde. I vilket fall är vi kallade till tillväxtkontroll om en vecka där man ska kontrollera att dom fortfarande följer tillväxtkurvan. Jag borde kanske vara mer orolig och det blir jag nog när det börjar närma sej, men samtidigt var jag så inställd på att dom skulle vara små eftersom många blir förvånade när jag säger att det är tvillingar med tanke på att jag inte ser så stor ut. Det känns i alla fall som att dom mår bra.

Nu har vi gjort våra första inköp. En liten spjälsäng från ikea med täcken och kuddar och lakan. I början får dom dela säng. Dom är ju vana vid att sova nära. I helgen möblerade vi om och förberedde ett litet barnrum. Än så länge känns det lite tomt med den lilla spjällsängen och en byrå, men vi kommer att fylla på lite eftersom. Det var så underbart att äntligen våga. Dessutom beställde vi en vagn. Vi vet ju inte när de små pyrena har tänkt komma ut men tvillingar föds i genomsnitt i v37, så det känns som att det börjar bli dags med tanke på leveranstider. Jag måste våga tro att det här kommer att gå bra men känner mej fortfarande lite rädd att jag kanske tar ut lite för mycket i förskott.

Tandelände

Tandäventyren är inte över.

Det började för en vecka sedan med att jag drog ut min visdomstand. Hade jag vetat vad jag vet nu hade jag aldrig klivit in hos tandläkaren den där onsdagen. Egentligen gick själva tandutdragandet smidigt. Den var liten och det gick snabbt. Efteråt hade jag ont men det gick i princip över till torsdag. Det var på fredagen eländet började. Det gjorde bara ondare och ondare. Jag trodde att jag kanske hade infektion så jag försökte nå min tandläkare för råd. Så blev jag hänvisad till tandläkarakuten. Väl där spolade man ur såret lite och tyckte att det inte såg så farligt ut. När jag gick därifrån hade jag så ont att jag inte kunde ta mej hem. Det släppte lite efter ett tag men sen blev det bara värre och värre under helgen. Till slut kunde jag varken äta eller sova (lämpligt när man är gravid....). Smärtstillande medel finns det ju inte så gott om heller. Efter helgen ringde jag till min tandläkare (och grät). Tydligen har jag råkat ut för en ovanlig komplikation i samband med tandutdragning. Det beskrivs lite uppmuntrande som "svårbehandlat smärttillstånd". Jo tack. Extra svårbehandlat när man är gravid. Dessutom drabbar det förstås i högre grad gravida (tänk om jag hade vetat....). Tandläkaren skrapade upp såret igår igen som ända lösning i hopp om att det ska bli bättre. När bedövningen släppte trodde jag inte att jag skulle överleva. De extra starka smärtstillande tabletterna jag fick hjälpte ingenting till min stora förtvivlan. Ännu en natt utan sömn har passerat. Jag får bara i mej flytande föda och känner mej rejält hungrig och samtidigt grym mot mina små, som dessutom har fått utstå åtskilliga värktabletter vid det här laget. Jag kan inte låta bli att tänka att även dom måste känna av att jag befinner mej i konstant smärta. Det här kan inte vara bra. Det värsta är att jag inte har någon prognos på när det kommer att gå över. Hur länge till ska jag orka? Hur ska jag ens orka en natt till?

Graviditetsbeskedsspöken

På lördag var vi bjudna på middag till ett par som också har svårt att få barn. Eftersom vi inte hört något på ett tag frågade vi om vi verkligen skulle komma på lördag. Svaret blev besvärat. Tjejen hade fått ett graviditetsbesked och mådde dåligt.

Så konstigt att vara på den 'andra sidan'. Att vara den där gravida kvinnan som är jobbig att möta. Jag förstår så väl hur jobbigt det är att se mej. Jag skulle hata mej. Jag är precis en sån där stolt och lycklig och odräglig med putande mage. Det lustiga är att jag inte är fullständigt fri från spöken. Jag befinner mej i ett gränsland. Jag är fortfarande inte mamma även om det finns gott hopp om att det blir ändring på det snart. Jag är sådär underbart gravid som jag längtat efter att få vara så oerhört länge. Men så kommer beskeden. Graviditetsbeskeden. Jag lyckas le nuförtiden och även klämma ur mej ett grattis, och även ibland lägga till ett "vad kul!". Men tycker jag att det är kul? Nej. Jag blir fortfarande störd. Fortfarande stressad. Alla blir gravida utan minsta blinkning. Det är så det känns. Fortfarande. Samtidigt försvinner den obehagliga känslan ganska snabbt. Jag tror inte att jag reagerar såhär för att jag är missunsam. Det är reflexer som spökar. De sitter så djupt rotade att det är svårt att reagera annorlunda.

Så jag förstår våra vänner så väl. Jag önskar bara att jag kunde förmedla det till dom. Att dom inte ska bli besvärade och känna sej dåliga över att dom inte orkar. För det dom går igenom just nu är så grymt. Måtte jag aldrig må så igen.

Bebisprylförvirring

Ska man verkligen behöva så mycket prylar?

Jag började gräva bland kassarna igår. Det började med andakt, det slutade i ett desperat försök att nå botten. Kläder i alla möjliga storlekar och färger. Att sortera ut storlekar och vad som var vad slutade med att jag bara blev trött. Jag såg framför mej hur jag står där med två skrikande bebisar och helt enkelt bara plockar det översta plagget i högen. Ingen tid att fundera över storlekar och hur det ser ut.

Så började jag läsa i pärmen med information från tvillingklubben. Vi gick till slut med där eftersom det är det första de tvillingföräldrar vi pratat med har tipsat om. Där fanns en lång lista med köptips och råd om vad man 'MÅSTE' ha som tvillingförälder. Överst på listan står att man absolut inte ska vänta med inköpen. Då kan det vara försent. Man vet aldrig med tvillingar. Men hur kul är det att stå med en tvillingvagn om bara den ena tvillingen klarat sej? Nja. Jag tror inte att jag är redo för sådana inköp än. Men så läser jag vidare.... räkna med tre månaders leveranstid. Orimligt.

Det är jättebra med checklistor. Särskilt när man är ute i sista stund.... Men behöver man verkligen allt?