Tandelände

Tandäventyren är inte över.

Det började för en vecka sedan med att jag drog ut min visdomstand. Hade jag vetat vad jag vet nu hade jag aldrig klivit in hos tandläkaren den där onsdagen. Egentligen gick själva tandutdragandet smidigt. Den var liten och det gick snabbt. Efteråt hade jag ont men det gick i princip över till torsdag. Det var på fredagen eländet började. Det gjorde bara ondare och ondare. Jag trodde att jag kanske hade infektion så jag försökte nå min tandläkare för råd. Så blev jag hänvisad till tandläkarakuten. Väl där spolade man ur såret lite och tyckte att det inte såg så farligt ut. När jag gick därifrån hade jag så ont att jag inte kunde ta mej hem. Det släppte lite efter ett tag men sen blev det bara värre och värre under helgen. Till slut kunde jag varken äta eller sova (lämpligt när man är gravid....). Smärtstillande medel finns det ju inte så gott om heller. Efter helgen ringde jag till min tandläkare (och grät). Tydligen har jag råkat ut för en ovanlig komplikation i samband med tandutdragning. Det beskrivs lite uppmuntrande som "svårbehandlat smärttillstånd". Jo tack. Extra svårbehandlat när man är gravid. Dessutom drabbar det förstås i högre grad gravida (tänk om jag hade vetat....). Tandläkaren skrapade upp såret igår igen som ända lösning i hopp om att det ska bli bättre. När bedövningen släppte trodde jag inte att jag skulle överleva. De extra starka smärtstillande tabletterna jag fick hjälpte ingenting till min stora förtvivlan. Ännu en natt utan sömn har passerat. Jag får bara i mej flytande föda och känner mej rejält hungrig och samtidigt grym mot mina små, som dessutom har fått utstå åtskilliga värktabletter vid det här laget. Jag kan inte låta bli att tänka att även dom måste känna av att jag befinner mej i konstant smärta. Det här kan inte vara bra. Det värsta är att jag inte har någon prognos på när det kommer att gå över. Hur länge till ska jag orka? Hur ska jag ens orka en natt till?