Graviditetsbeskedsspöken

På lördag var vi bjudna på middag till ett par som också har svårt att få barn. Eftersom vi inte hört något på ett tag frågade vi om vi verkligen skulle komma på lördag. Svaret blev besvärat. Tjejen hade fått ett graviditetsbesked och mådde dåligt.

Så konstigt att vara på den 'andra sidan'. Att vara den där gravida kvinnan som är jobbig att möta. Jag förstår så väl hur jobbigt det är att se mej. Jag skulle hata mej. Jag är precis en sån där stolt och lycklig och odräglig med putande mage. Det lustiga är att jag inte är fullständigt fri från spöken. Jag befinner mej i ett gränsland. Jag är fortfarande inte mamma även om det finns gott hopp om att det blir ändring på det snart. Jag är sådär underbart gravid som jag längtat efter att få vara så oerhört länge. Men så kommer beskeden. Graviditetsbeskeden. Jag lyckas le nuförtiden och även klämma ur mej ett grattis, och även ibland lägga till ett "vad kul!". Men tycker jag att det är kul? Nej. Jag blir fortfarande störd. Fortfarande stressad. Alla blir gravida utan minsta blinkning. Det är så det känns. Fortfarande. Samtidigt försvinner den obehagliga känslan ganska snabbt. Jag tror inte att jag reagerar såhär för att jag är missunsam. Det är reflexer som spökar. De sitter så djupt rotade att det är svårt att reagera annorlunda.

Så jag förstår våra vänner så väl. Jag önskar bara att jag kunde förmedla det till dom. Att dom inte ska bli besvärade och känna sej dåliga över att dom inte orkar. För det dom går igenom just nu är så grymt. Måtte jag aldrig må så igen.