Om att vara gravid med ickebiologiska barn

Igår satt jag i fikarummet med kollegorna. En kille började räkna upp dom som skulle vara föräldralediga i vår. Mitt namn räknades upp med de andras och det var så skönt att jag för en gångs skull inte behövde sitta och må dåligt. I själva verket satt jag och spann som en katt. Som en sån där självbelåten j-vla gravid kvinna som jag normalt brukar hata. En sån som inte kan sluta klappa sej själv på magen och se lycklig ut. Huuh. Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha en t-shirt som det står "Har kämpat länge" eller "IVF bebisar" på. Jag vill att folk omkring mej ska förstå att jag har rätt att vara självbelåten utan att bli hatad. Sen skulle det inte skada om dom som kämpar med IVFer och andra behandlingar fick veta att dom inte är ensamma och att dom som inte har några problem med att bli med barn kanske förstår hur lyckligt lottade dom är. Men så vill jag ibland bara låtsas att allt bara var en ond dröm och att min graviditet är precis lika 'normal' som alla andras. Eller att jag ska få 'biologiska barn' som en dum brud uttryckte det på en fest nyligen. Det var hennes sätt att fråga om jag hade gjort IVF. "Är det biologiska barn?". Jag förstog inte frågan först utan kastade ur mej ett tveklöst ja (jag menar, dom är ju inte adopterade). Sen la jag huvudet på sned och tänkte efter en stund och frågade till slut vad hon menade med 'biologiska barn'. "Ja alltså inte provrör, det är många som gör sånt nuförtiden", svarade hon. Klumpen i halsen satt där den skulle. Räknas inte min graviditet som en riktig graviditet nu? VAD svarar man?