torsdag, januari 25, 2007

Redan en vecka med spray

Jag är nu på tionde spraydagen. Huvudvärken har gjort sin entre med besked. Tre dagar av konstant huvudvärk gör mej till en ganska labil människa. Inga huvudvärkstabletter hjälper tyvärr. Humöret svänger för varje liten repa i vardagen. Det räcker med små saker för att göra mej vansinnig. Jag försöker tänka positivt. Jag blir ju snabbt glad igen..... För just nu är det inte långt från varken gråt, skratt eller vredesutbrott. Jag minns inte att jag mådde såhär sist jag sprayade. Kanske är det en kombination av att jag jobbar mycket just nu.

Jag gör mitt bästa för att hålla tvivlet på avstånd. Den här gången känner jag en försiktig optimism. Utgångsläget är mycket bättre. Jag har känt mej gladare den senaste tiden (ok, bortsett från de senaste dagarnas hormonsvängningar). Jag känner igen min kropp som den var innan missfallet. Jag vågar nästan lita på den igen.

Jag vet att det kommer att bli tufft när jag närmar mej plockning och ruvning. På onsdag nästa vecka ska jag börja spruta. Det är samma dag som det var beräknat att vi skulle få barn. Ett väldigt laddat datum. Det känns nästan som att någon däruppe (därnere??) sitter och hånar mej. Varför skulle det bli just DET datumet? Dom har även preliminärt beräknat plockning till den 13e/14e februari. Det skulle betyda att våra små embryon kanske blir till på alla hjärtans dag. Det kändes lite mer uppmuntrande. Det känns som en evighet dit. Men som någon sa, dessa behandlingar handlar ju bara om att vänta och vänta. Vänta på att få börja spraya, vänta på mens, vänta på sprutdags, vänta på plockdags, vänta under ruvning, vänta, vänta, vänta. Någonstans därute vet jag att livet pågår. Jag hoppas bara att det fortfarande pågår när jag äntligen tar mej ur den här snurrande cirkusen av hormoncykler, sprayer, sprutor, ultraljud och VÄNTANDE. Som om det inte räckte med att man mår dåligt. Man ska ha dåligt samvete också över att man låter tiden rinna iväg. Att man längtar bort och framåt. Njut av tvåsamheten medan ni kan var det någon som sa...... japp!

1 Comments:

At 7:49 fm, Blogger Dagboken said...

Känner så igen i det du skriver om att livet pågår nånstans där utanför. Och att man hoppas att det finns kvar när man kommer dit. Jag längtar så tills jag och min man kan börja leva igen...

Önskar dig lycka till med hela behandlingen

 

Skicka en kommentar

<< Home