På banan igen

Så var man på banan igen. Spraydag 1 idag. Det känns skönt att äntligen vara igång. Nu väntar några veckor av härliga biverkningar. Har någon någonsin vågat läsa hela listan av biverkningar? Jag gjorde det i morse. Det tar ett tag....

Jag har loggat in flera gånger den senaste tiden och tänkt att jag ska skriva nånting. Men varje gång spinner tankarna igång och jag fylls av vemod. Jag har bestämt mej för att grubbla måttligt. Just nu har jag väldigt mycket på jobbet och jag är rädd att låta grubbleriet ta överhanden.

Den senaste tiden har varit väldigt mycket upp och ner. Vissa dagar har jag känt mej optimistisk. Andra dagar (ofta i samband med att jag är trött....) har jag varit arg och besviken på allt. Men jag upplever ändå att de optimistiska stunderna varar längre och längre och dom pessimistiska stunderna blir inte fullt lika smärtsamma. Det blir alltid jobbigt när jag tänker på alla vänner som får barn runt omkring oss. De som får tvillingar är extra svåra att möta. Särskilt när dom är övertygade om att det är synd om dom och förväntar sej sympatier. Från mitt håll kommer inga tröstande ord. När jag tänker på allt klumpigt som flyger ur folk blir jag så arg och ledsen. Kommentarerna maler runt i flera dagar efteråt och när jag är ledsen går jag igenom dom. Den ena efter den andra. Som en inköpslista av smärta. Som alla som sagt att missfall är såååå vanligt. Ska man må bättre av det? Eller kommentaren att vi borde ändra vår trädgård om vi planerar barn (kommentaren fick jag efter att vi berättat om missfallet). Jag förstår fortfarande inte vad kärringen menade. Eller att man inte kan hälsa på oss för att vi inte har barnsäkrat. Eller kommentarer som 'skit händer'. Ja, men har det NÅGONSIN hänt dej undrar jag då.... Eller som han som berättade att det gick 'väldigt lätt' efter att han berättat att hans fru var gravid igen. Var det verkligen nödvändigt att lägga till den detaljen?? Dumma människor.

Vi var på dop förra helgen. Det blir förstås värre och värre för varje gång men den här gången var det extra tufft. Att möta allas blickar. Att lyssna på hyllningar till livet. Det låter så självklart. Och så psalmerna. Jag var tvungen att tänka på tråkiga saker för att inte börja gråta alldeles hysteriskt. Efteråt sa vi att vi ska få vår revansch. Ja, det ska vi.

Jag försöker som sagt hålla grubblerierna på avstånd. De leder ändå ingen vart. Istället försöker jag tänka på det som kommer. Se fram emot de barn vi ska få. För på ett eller annat sätt ska vi nå dit. Adoptionstankarna växer sej allt starkare och jag tillåter mej att fantisera om barnbesked och en ny resa i livet. Jag skojar lite om vad barnen kan tänkas heta i olika länder och funderar om man skulle döpa om barnet om det hette det ena eller det andra. Jag vågar släppa fram de tankar som tidigare varit förbjudna; tankarna om oss som föräldrar. Tankar som man absolut inte vågar tänka när man är gravid. Och det känns befriande.