Hormontrasa
Jag känner mej så hopplöst olycklig och orolig idag. Kan vi inte få ha lite
flyt nu. Jag vet inte hur mycket av den här skiten jag kommer att orka.
Huvudvärk för fjärde dagen i rad. Varje gång jag sprayar känns det som att inhalera huvudvärk. Vaknade sjöblöt i morse. Kände mej som en urvriden disktrasa på vägen till jobbet. Visste inte om jag var varm eller frös. Både och tror jag. Som att ha konstant feber. Och så den
jävla gråtmildheten som gör att jag grinar för ingenting. Tårarna ligger
laddade i tårkanalerna, redo vid minsta lilla incident. Och så den
psykiska stressen av alla runt omkring som blir föräldrar utan minsta
lilla hicka på vägen. Att vi fortfarande står och trampar och aldrig
kommer någon vart. Alla dumma kommentarer på vägen. Alla som inte fattar
någonting. Alla lyckliga jävla människor. Jag är redo att hata dom.
Idag. För att dom är lyckliga och inte fattar hur lyckliga dom är utan
gnäller ändå.
Så gick det med det positiva tänkandet. Plötsligt sitter jag här och känner mej misslyckad. Dom negativa tankarna började snurra. Jag har ingen motståndskraft mot negativa tankar. Allting blir så stort. Så grymt. Så outhärdligt smärtsamt. Så mycket.
posted by Janna @ 10:57 fm
5 comments
5 Comments:
Skickar en stor, uppmuntrande kram tvärs igenom cyberrymden.
Det låter kanske klyshigt eller så, men jag vet precis vad du går igenom. Att stå och stampa och bli omsprungen av alla andra. De negativa tankarna, att ständigt vandra i brant uppförsbacke, alla biverkningar. Men skulle det vara så att du blir gravid och ni får barn, är det värt det. Försök att tänka så istället.
Skickar en kram, som jag hoppas peppar dig att orka lite till. Ge inte upp.
Fy vad jag känner igen mig i allting. Deppisen, mörkret, uppgivenheten, tårarna, känslan av kronisk negativitet.
Jag försöker (då jag är som starkast) tänka just som flirtiga fröken skriver: "En dag kommer allting att vara värt det".
Men tanken hjälper inte alltid, det vet jag också.
Försök hålla ut!! Tack och lov kommer det ljusare stunder ibland.
Hej! Jag vet inte riktigt hur jag hittade hit, men förmodligen länkad från en annan blogg. Jag känner igen mig i det du skriver, urvriden hormontrasa. Nära till gråt hela tiden. Jag får bokstavligt talat ta djupa andetag hela dagen för att inte mina ögon ska tåras. Slappnar jag av så kommer dom. En känsla av hopplöshet och utomförskap. Jag ville egentligen bara säga hej, men så börjar jag gnälla! Ett stort lycka till i karusellen.
Tack för alla uppmuntrande ord!
Skicka en kommentar
<< Home