God jul

Nu är det bevisat. Varannan vecka drabbas jag av sjukdom. Denna gång kraftig förkylning med feber. Jag börjar tro att jag blir straffad. För att jag äntligen är lycklig. Kanske är det samma snubbe som tyckte att jag inte skulle bli gravid som sitter där och drar i trådarna nu. Det börjar nämligen bli komiskt. De närmaste tio årens sjukd.omar samlade på ett par månader... vad praktiskt! Om det ändå kunde fungera så.... Min enda tröst är att jag hoppas att de små får ta del av lite extra antikroppar så att dom har ett bra försvar mot sjukdomar när dom föds. För det gör jätteont i magen att nysa och hosta. Jag har svårt att andas och ligger och kippar efter andan som en fisk på torra land. Det måste vara en prövning. Får inte vara för lätt.

Julhelgen var så underbart och märkligt emotionellt okomplicerad. Jag hade inte tankarna riktade på det som jag saknar utan på det som jag har. En familj som förväntansfullt väntar på de små. En familj som irrar omkring i mitt hem och vill avlasta minsta ansträngning från mitt håll. Fascination över magen som växer. Att vi snart har två indvider till i familjen. Spekulationer om när dom tänker komma ut. Även om jag är obekväm i handikappstämpeln blir jag så rörd över allas engegemang och välvilja. Det var en riktigt lycklig jul. Hoppas att ni där ute som genomlevt ännu en jul i sorgens tecken har gjort det för sista gången. Jag tänker på er.

Tillväxtkontroll

Puuh. Tvillingarna har vuxit som dom ska. Vad dom har hämtat näring av vet jag inte. Dom har pendlat mellan -8 och -16% av den förväntade vikten för en bebis de senaste 6 veckorna vilket tydlligen är godkänt. Igår låg dom på -11 och -15%. Det verkar vara ganska stora felmarginaler eftersom den ena beräknas vara tyngre än sit syskon den ena dagen och lättare vid nästa tillfälle, men så länge kurvan pekar uppåt är jag överlycklig. Den ena tvillingen har sjunkit ner ytterligare med huvudet och pressas antagligen ner av sitt syskon. Man kan inte låta bli att tänka att det kanske är ett tecken på att det inte är så långt kvar. Målsättningen just nu är att det inte ska hända något förrän efter nyår.

Jag måste erkänna att jag har varit dålig på att läsa på om förlossning och jag har inte gått någon profylaxkurs. Främst för att jag inte har vågat tro på att detta faktiskt är sant. Jag har klivit in hos barnmorskan och känt mej som att jag är där på låtsas till skillnad från alla andra som faktiskt är där för att dom väntar barn på riktigt. Jag vet att jag är tjatig men man blir skadad av så många år av barnlöshetskamp. De senaste veckorna har jag på ett annat sätt vågat njuta och känna mej lugn. Barnens rum är numera 'barnens rum' och inte 'det gamla gästrummet'. Vi kliver inte in där med oro för att bli besvikna utan med förväntan och lyckopirr i magen. De bebissaker vi har blivit erbjudna av våra vänner tar vi emot utan att känna att vi kanske borde avvakta lite till. Det är en befrielse.

Mer illamående

Läget är värre igen idag. Jag mår illa hela tiden och får inte ner någonting annat än lite vätska och frukt. Jag vill att det ska vara över så att jag kan hjälpa mina små att växa. Några järntabletter är det inte tal om och jag känner mej fullständigt kraftlös. Måtte dom inte ta skada av det här.

Bantningskur

Precis när jag trodde att jag skulle få lite lugn och ro. Vinterkräksjuka.

Nu börjar jag kunna äta lite igen men ett tag kändes det som att de små skulle komma ut fel väg. Jag får den ena ofrivilliga bantningskuren efter den andra. Jag känner viss oro över att jag inte ökar i vikt nämnvärt, även om de små verkar växa som dom ska. Jag försöker verkligen stoppa i mej så mycket jag orkar, men det är ju inte så lätt i sånna här lägen....

Nästa tillväxtskontroll är på måndag nästa vecka. Man kan inte låta bli att vara lite extra orolig efter en sån här genomkörare.

Sportdryck

Nu är jag heltidssjukskriven. Jag vill bara ligga och ta det lugnt men av någon anledning känns det som att det är mycket att fixa med. Jag vill hinna med allt på en gång eftersom jag har en bild av att jag kommer att bli halv-invalid snart. Jag borde rensa, fixa, förbereda frysta matportioner, köpa julklappar, julbaka, osv, osv. Helt enkelt göra allt det där som jag planerade innan känslan av trött-slö degighet slog till.

Igår besökte jag en tvillingmamma med ettåriga tvillingar. Jag kan inte neka till att jag får en klump i halsen. Jag längtar så att jag spricker men känner samtidigt en liten oro. Jag tror jag ska byta ut de frysta matportionerna mot sportdryck och energy bars.

Vi var på tillväxtkontroll i veckan. De små hade vuxit så som dom skulle. Dom är lite mindre än vad dom borde vara men ändå inom normalintervallet. Barnmorskan tyckte att om det ser bra ut på nästa tillväxtkontroll om två veckor så kanske vi kan glesa ut antalet ultraljud. Dessutom hade 'tvåan' vänt sej så nu ligger båda med huvudena neråt. Då finns en god chans att jag slipper kejsarsnitt. 'Ettan' (den som kommer att komma ut först) kan inte vända sej mer eftersom den ligger lite trängre än 'tvåan', så i sämsta fall kommer en att ligga med huvudet upp och en med huvudet ner. Då vet jag inte om det blir kejsarsnitt. Jag har hört lite olika rekommendationer från olika håll. Förhoppningsvis får vi lite mer information framöver....

Det finns inte ord för min lycka.