Barnens högtid

Det blir tyngre för varje år som går. Att uppbringa julstämning. Att baka pepparkakor, pynta, klä granen och slå in julklappar. Saknaden blir extra stor och tung att bära. Det är som om man inte har rätt att göra dessa saker utan barn vid sin sida. Jag ertappar mej själv med att kika in på grannarna på vägen hem från jobbet. Naturligtvis är dom hemma sedan länge i full färd med att leva familjeidyll. I vårat hus ekar tomheten.

I år undviker vi barnfamiljerna. Jag är inte gjord av stål.

Min bror ska ordna julafton för familjen. Dom har inte ens frågat oss om vi vill komma. Dom frågade min mamma om vi kunde komma. Men det är inte samma sak. Dom borde kunna lyfta luren och fråga tycker jag. Efter missfallet har dom ringt en gång (två veckor efteråt). Troligtvis eftersom dom känner sej obekväma med sin babylycka. Dom borde veta bättre. Min man undrar om dom är sura på oss. Jag blir så trött. Hur skulle dom kunna vara det? Sist vi talades vid var jag desperat av sorg. Jag kan inte förmå mej att ringa. Jag känner mej så sviken. Jag inser att jag är besvärlig just nu. Jag vill få inbjudningar som jag kan tacka nej till....

Jag vill inte vara en bitter och ilsken hormonkossa. Men mensen är på väg att göra sitt intåg. Jag känner det lång väg som en dopad blodhund. Varje månad bygger man upp små illusioner. Som att skrapa på en trisslott ..... man hoppas in i det sista och tänker att den HÄR gången. Varje månad släcks hoppet lite till. Kommer vi någonsin att lyckas? Varför ska just vi drabbas av den här olyckan. Jag är så otroligt förbannad!

Nu ska jag nog gå och mucka gräl med någon tomte eller nått....

Gasen i botten

Jag har varit usel på att skriva. Mycket har hänt sen senast och dessto fler tankar har stormat fram i kaskader av känsloutbrott. Det känns som att jag har gått omkring och hållit andan sedan misslyckandet. När ska jag sjunka ner i djup depression? Det är en ständig balansgång av peppande och desperata försök att trösta mej själv medan jag slår bort det negativa och helt enkelt inte vågar släppa fram det onda av rädsla att falla så djupt att jag aldrig kan klättra upp igen.

Det som förvånar mej allra mest är att det faktiskt går ganska bra att hålla andan. Kanske känner jag viss lättnad över att slippa fundera över alla symptom som jag tyckte mej känna och inte känna. Eller att misslyckandet kanske inte gjorde mej så deprimerad som jag trodde jag skulle bli. Det går trots allt att rationalisera bort dom negativa tankarna med att chanserna inte är så vansinnigt bra. Att förhållandena kanske inte var helt optimala så nära inpå missfallet och hormonrubbningar och allt annat som varit den här hösten. Att jag trots allt redan från början kände på mej att det var dömt att misslyckas. Men när de negativa tankarna väl kommer, ja då finns ingen tröst. Det gör trots allt fruktansvärt ont.

Jag försöker i vilket fall peppa mej själv så mycket jag kan medan vi väntar på ny behandling. Jag har gått till akupunktör ett par gånger. Dom är väldigt optimistiska och det är faktiskt skönt som omväxling. Jag vet inte vad det kommer att ge men det känns ändå skönt att göra nånting aktivt medan jag väntar. Om dom kan hjälpa mej med avslappningsbiten är det bra nog för mej, även om behandlingen syftar till att 'bota' barnlöshet (som om jag led av en sjukdom). Det är trots allt första gången någon har tagit sej tid att prata om kost och motion och levnadsvanor. Det känns relevant att ta tag i dom bitarna också. Äntligen nånting jag kan påverka....

I övrigt var vi på en privat klinik idag för ett första samtal. Nu börjar vi om. Med ny klinik, nya läkare, ny miljö, nya ideer och förhoppningsvis ny energi.... Det var ju minst sagt en trevligare miljö. Inte för att jag tror att det påverkar slutresultatet, men va sjutton, betalar man så hiskligt mycket pengar kan man ju passa på att njuta av en trevlig miljö under tiden. Vi kom i alla fall fram till att jag ska börja spraya i januari. Det känns som en evighet men det är inte så mycket att göra åt det. Dom vill att jag ska haft en egen mens emellan, och då blir det så. Det fanns två skäl till att återgå till spray efter misslyckandet med antagonistbehandlingen. Läkaren tyckte att det var bättre att hålla sej till det vinnande konceptet eftersom det faktiskt gav bättre slutresultat trots färre ägg. Han menade på att högre dos med spray mycket väl kunde resultera i samma antal ägg om inte ännu fler. Dessutom reagerade han på att jag hade fått spruta så länge med antagonisten och han verkade tänka att det kanske hade en negativ inverkan på äggen. Skälet till att jag fick spruta extra länge var att det ideala plockningsdatumet krockade med helgen. Jag blev i alla fall väldigt glad när jag fick bekräftat att äggen nu sist verkligen fick toppbetyg. Jag trodde ärligt talat att det inte var sant när läkaren sa det före återföringen.... Jag kanske är lite väl misstänksam av naturen. Jag tänkte att det var något hon sa för att jag skulle tänka positivt. Kanske inte så konstigt att jag var misstänksam med tanke på att man gång på gång tappat självförtroendet.

Så nu ska jag ge mej på spray igen. Det känns väl lagom bra eftersom det tar så mycket mer tid, men jag håller samtidigt med om att det bästa är att välja det koncept som vi faktiskt lyckats med. Han menade dessutom på att man hade sett icke-statistiskt signifikanta indikationer på att spraybehandlingen ger något bättre resultat. Alla små hamstrån duger för mej....

Sen på eftermiddagen ringde en barnmorska. Jag trodde det var från privatkliniken, men efter en stund insåg jag att det var sjukhuset. Dom ville prioritera oss för en återföring av vårt frysta embryo av en massa olika skäl. Jag blev förstås jätteglad för det skulle ske tidigast i april sa dom till mej sist.... Men sen började vi fundera. Det är faktiskt lite skönt rent psykologiskt att ha en extra liten gratischans kvar medan vi gör det privata försöket. Om allt går optimalt nu kan vi ju alltid återkomma för ett syskonförsök (om man nu får det??). Tidsmässigt förlorar vi ju nästan lika mycket tid eftersom det också innebär att vänta till januari, och det är sämre chanser med frysförsök (speciellt eftersom vi bara har ett litet embryo som kanske inte klarar upptiningen).

Sen har vi faktiskt tagit några kliv i adoptionsprocessen. Vi orkar inte förlora mer tid nu. Vi vill ha barn till varje pris så fort som möjligt. Vi har tänkt länge och noggrant och oavsett om vi får ett biologiskt barn kommer vi att vilja adoptera. Då känns det riktigt att gasa på på alla fronter samtidigt.
Det är skönt att det faktiskt händer något när dagarna flyter på. Vi kommer ett steg närmare våra efterlängtade barn (förhoppningsvis många). När jag var yngre ville jag ha två barn, nu börjar jag bli riktigt girig.... två biologiska och två adopterade om jag får som jag vill....
Så nu gäller det att vara målmedveten!