Barnens högtid

Det blir tyngre för varje år som går. Att uppbringa julstämning. Att baka pepparkakor, pynta, klä granen och slå in julklappar. Saknaden blir extra stor och tung att bära. Det är som om man inte har rätt att göra dessa saker utan barn vid sin sida. Jag ertappar mej själv med att kika in på grannarna på vägen hem från jobbet. Naturligtvis är dom hemma sedan länge i full färd med att leva familjeidyll. I vårat hus ekar tomheten.

I år undviker vi barnfamiljerna. Jag är inte gjord av stål.

Min bror ska ordna julafton för familjen. Dom har inte ens frågat oss om vi vill komma. Dom frågade min mamma om vi kunde komma. Men det är inte samma sak. Dom borde kunna lyfta luren och fråga tycker jag. Efter missfallet har dom ringt en gång (två veckor efteråt). Troligtvis eftersom dom känner sej obekväma med sin babylycka. Dom borde veta bättre. Min man undrar om dom är sura på oss. Jag blir så trött. Hur skulle dom kunna vara det? Sist vi talades vid var jag desperat av sorg. Jag kan inte förmå mej att ringa. Jag känner mej så sviken. Jag inser att jag är besvärlig just nu. Jag vill få inbjudningar som jag kan tacka nej till....

Jag vill inte vara en bitter och ilsken hormonkossa. Men mensen är på väg att göra sitt intåg. Jag känner det lång väg som en dopad blodhund. Varje månad bygger man upp små illusioner. Som att skrapa på en trisslott ..... man hoppas in i det sista och tänker att den HÄR gången. Varje månad släcks hoppet lite till. Kommer vi någonsin att lyckas? Varför ska just vi drabbas av den här olyckan. Jag är så otroligt förbannad!

Nu ska jag nog gå och mucka gräl med någon tomte eller nått....