Tack

Dagarna går så fort. Underbara dagar. Jag frossar i mammaskapet. När jag kliver upp på morgonen är jag lycklig. När jag går och lägger mej på kvällen längtar jag redan efter dom små. Trots att dom ligger en halvmeter ifrån mej och snusar. Små leende jollrande varelser som fyller mej med kärlek.

Jag har inte bloggat på länge. Inte för att jag inte har haft tid. Inte för att jag inte har försökt. Loggat in och suttit vid tangentbordet och bara mått illa. Det har känts fel. Det här är min plats för sorg. När jag loggar in knyter sej någonting inom mej och jag blir påmind om all sorg och allt elände som har varit. Jag får ångest. Jag mår dåligt när jag blir påmind om den sorg som många av er som läser lever med. Känslorna är så nära att det gör ont. Livet med ägglossningsstickor, sprutor, sprejer, hopplöst hopp och grymma besvikelser är över och jag är så tacksam.

Vi har inte riktigt hunnit vänja oss vid den nya situationen. Jag får nypa mej själv i armen dagligen. Ironiskt nog blev vi tillfrågade om vi ville skriva ett referensbrev för adoption. Det kändes märkligt att sitta och komponera det där brevet som vi själva så desperat behövde för mindre än ett år sedan. Vi smakar fortfarande på orden 'mamma' och 'pappa' och kallar oss fortfarande för 'husse' och 'matte' (jag lovar att vi ska sluta med det snart....). Jag är fortfarande obekväm i sällskap av gravida, en gammal ovana, och jag undrar när såren ska läka helt. En sak är säker. Jag kommer aldrig att glömma hur det känns att vara barnlös. Ingen kommer få mej att gnälla över att det skulle vara jobbigt att ha tvillingar. Hur skulle jag kunna göra det när mina vildaste drömmar har gått i uppfyllelse?

Jag har bestämt mej för att avsluta den här bloggen. Nu har en ny lyckligare tid börjat i mitt liv. Jag tänker njuta och ta vara på varje stund. Tack alla ni som har stöttat och tröstat mej den här tiden. Jag är för evigt tacksam. Jag kommer att fortsätta att följa er! Tack för mej!!