Det var länge sen jag satte mej ner för att skriva. Det har varit fullt upp. Det händer mycket på alla fronter och det är ganska skönt som omväxling. Skönt att kunna fokusera på något annat än graviditet. Även om jag alltid har något som ligger och skaver och gnager. Något som trycker över bröstet. En oro. En sorg. Sorgen har blivit min skugga.
Jag har påbörjat min sista IVF behandling. Det känns som ett stort beslut att ta. Kanske kommer vi inte att kunna hålla oss till en till. Eller så kanske det blir en befrielse när det är över och vi får påbörja adoptionsproessen på allvar. Läkaren på kliniken blev väldigt förvånad när vi sa att detta troligtvis är vårat sista försök. Han visar tydligt att han tror att vi har alla chanser. Det gör mej glad. Samtidigt förvirrad. Hur lång tid tar adoption, frågar han. Det tar väl väldigt lång tid? Han insinuerar att om jag bara härdar ut.... Kanske är det inte värt att i varje läge härda ut. Kanske är det meningen att min familj ska komponeras av barn från olika världsdelar. Jag ler när jag ser en Benettonreklam nu förtiden..... jag ser min familj.
Vi beslutade i varje fall att spara våra två frysta embryon. Läkaren var förvånad även av detta. Han hade aldrig varit med om det sa han. Han menade på att frysresultaten är mycket bra. Bra sa vi. Mycket bra. Till syskon. Han köpte till slut vårt önskemål och skrev snällt ut några kilo hormoner som jag nu pressar i mej. Idag har jag sprayat i en vecka och mår än så länge bra. Sist hade jag huvudvärk nästan hela tiden. Jag är glad så länge jag slipper men vet att den snart kommer smygande.
IVFen känns ganska sekundär just nu. Visserligen brukar det inte bli påtagligt förrän det närmar sej ultraljud. Men vi har äntligen påbörjat adoptionsutredningen så vi har tankarna på annat just nu.
Vi var ganska nervösa inför första adoptionsmötet. Det blev inte bättre av att min man snubblade in en minut före intervjun efter 1 timmes dårfärd genom stan. Med hjärtat i halsgropen satt vi båda där och pustade. Utredaren tog en snabb titt i papprena och reagerade direkt på datumet för adoptionskursen som blev godkänd för ett år sen. Varför har det dröjt så länge innan ni påbörjar utredningen? ..... Tja, jag blev gravid, svarar jag. Sen följer ett långt utlägg om hur vi hanterat missfallet och hur vi mår idag och hur redo vi är för nästa steg. Jag får kämpa för att hålla tårarna borta och låtsas som om jag är starkare än vad jag egentligen är. Det går bra och när vi väl går därifrån är vi lättade. Utredaren verkar sympatisk. Han ifrågasätter inte att vi vill adoptera. Det är självklart för honom när han hör oss berätta. Han lyssnar och antecknar. Man undrar vad. Det lär vi aldrig få veta.
Nu har vi haft två träffar. Det är trevligt. Men konstigt. Jag håller inte reda på mina brorsbarns födelsedagar. Jag har slutat räkna hur gamla dom är. Det var lite lurigt att klämma ur sej åldrarna. Lite svårt att komma ihåg stavningen på deras namn. Man borde vara superfaster och aldrig missa en födelsedag. Jag har missat dom flesta. Det är inte så roligt att gå på barnkalas och barndop när man är barnlös. Det är snarare tortyr. Det är förstås ingenting jag föklarar för vår käre utredare utan jag sitter bara och ler när jag berättar om de små. Jag ler och hoppas att han ska förstå. Att jag duger som förälder.
